Det sker inte över en natt. Det sker inte med sirener, blåljus eller dramatiska lagändringar. Det sker långsamt, administrativt, ofta med de bästa intentioner. Men bit för bit växer ett nytt samhällslandskap fram: ett övervaknings- och angiverisamhälle där staten skaffar sig allt fler verktyg för att granska, kontrollera och misstänkliggöra sina egna medborgare — och där de som redan lever i utsatthet blir de första som drabbas.
En ny infrastruktur av kontroll
Under de senaste åren har Sverige byggt upp en kontrollapparat som saknar historiskt motstycke:
- Drönare patrullerar över städer och bostadsområden för att ”förebygga brott”.
- Kameror i offentliga miljöer ökar lavinartat — i vissa kommuner har de fyrdubblats på fem år.
- Polisen förbereder inför brett införande av ansiktsigenkänning, en teknik som internationellt visat sig slå hårdast mot minoriteter och socioekonomiskt utsatta.
- Kommuner sätter upp affischer som uppmanar medborgare att ”tipsa om fuskare” — ofta utan beviskrav, där en misstanke räcker.
- Folkbokföringsbrott jagas aktivt, särskilt bland hemlösa och personer i andra- eller tredjehand, trots att dessa grupper saknar reella möjligheter att följa reglerna.
- Antalet frihetsberövade är nu det högsta på decennier, samtidigt som straffskärpningar staplas på varandra.
Det är en utveckling som sker parallellt med att regeringen driver en allt mer repressiv linje. Men frågan är större än enskilda mandatperioder. När väl verktygen finns på plats — kamerorna, databaserna, algoritmerna, anmälningsplikterna — vad säger att nästa regering inte använder dem ännu hårdare?
Orosanmälningarna exploderar – och träffar ojämnt
Socialstyrelsens nya nationella kartläggning visar att 514 000 orosanmälningar gjordes under 2024 — en ökning med 55 procent sedan 2018. Mer än vart tionde barn orosanmäls under ett år. Det låter som att fler barn upptäcks i tid. Men verkligheten är mer komplex:
- Många barn anmäls upprepade gånger utan att få hjälp.
- Äldre barn är kraftigt överrepresenterade.
- Yngre barn — där tidiga insatser gör störst skillnad — syns minst.
- Orosanmälningar är betydligt vanligare i socioekonomiskt utsatta områden.
Det är alltså inte barns behov som styr, utan var de bor och vilka myndigheter de möter.
Och samtidigt: allt fler aktörer har blivit anmälningsskyldiga — Kronofogden, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan. Det innebär att människor som redan har kontakt med flera myndigheter nu riskerar att bli föremål för parallella anmälningar från olika håll.
När hjälp blir till kontroll – LVU
På Equal möter vi gång på gång samma mönster: Mammor som sökt stöd hos socialtjänsten — och kommit därifrån med ett LVU‑beslut. Det är inte enstaka fall. Det är en trend.
När människor i kris inte längre vågar söka hjälp, eftersom hjälpen kan leda till tvångsingripanden, då har systemet tappat sin legitimitet. Då har kontrollen ätit upp omsorgen.
Det är också allt svårare att få rättshjälp. Fler tvingas försvara sig själva i mötet med en myndighetsapparat som har obegränsade resurser, juridisk expertis och makt att fatta beslut som förändrar liv.
Jakten på ”välfärdsbrott” – en ny moralisk ordning
Begreppet välfärdsbrottslighet har blivit ett politiskt slagträ. Men i praktiken används det ofta för att misstänkliggöra människor som:
- lever i osäkra boenden
- har oregelbundna inkomster
- saknar digital kompetens
- är sjuka, arbetslösa eller hemlösa
Det är dessa grupper som granskas hårdast. Det är deras liv som vänds ut och in. Det är deras misstag — eller misstankar om misstag — som leder till avslag, återkrav, polisanmälningar eller förlorade rättigheter. Samtidigt är det just dessa människor som saknar resurser att försvara sig.
Ett samhälle där vissa aldrig märker övervakningen
För den som lever ordnat, har fast bostad, stabil ekonomi och få myndighetskontakter är övervakningen ofta osynlig. Man märker den inte. Man behöver inte märka den. Men för den som lever i utsatthet är övervakningen inte en abstrakt princip — den är en vardaglig realitet:
- hembesök
- kontroller
- anmälningar
- utredningar
- ifrågasättanden
- krav på intyg, bevis, dokument
Det är här övervakningssamhället redan finns. Det är här det byggs ut. Det är här det testas.
Frågan vi måste ställa: Hur långt ska det gå?
Det är lätt att tänka att allt detta handlar om att stoppa brott, skydda barn eller värna välfärden. Och intentionerna är ofta goda.
Men historien visar att övervakningsverktyg aldrig stannar vid sin ursprungliga målgrupp. De breddas. De skärps. De flyttas.
När staten väl har byggt en infrastruktur för kontroll är det svårt att montera ned den. Och ännu svårare att begränsa den.
Därför måste frågan ställas nu — inte när det är för sent:
Vilket samhälle håller vi på att bygga? Och vem kommer att leva under dess hårdaste blick?
Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
