Lagrådsremissen om samsjuklighet konstaterar att vården av samsjukliga inte behöver ny lagstiftning. Att den gamla lagstiftningen inte fungerat på decennier bortser man från.
“Lagen är redan tydlig” – men verkligheten säger något annat
Remissen återkommer gång på gång till att gällande lagstiftning redan reglerar regionernas ansvar: “Regeringen anser … att det är tillräckligt tydligt i hälso- och sjukvårdslagen att regionen har ett vårdansvar…”.
Detta är formellt korrekt. Men det är också en juridisk bekvämlighet som bortser från den centrala frågan: Varför fungerar det då inte i praktiken?
Samsjuklighetsutredningen beskrev ett system där:
- regioner och kommuner prioriterar sin egen ekonomi och organisation
- ansvar skjuts över mellan huvudmän
- patienter nekas vård eller bollas runt
- samordning inte sker trots lagkrav
Det är alltså inte lagtexten som brister — det är implementeringen. Och implementeringen brister eftersom ingen huvudman har något att förlora på att inte samordna. Att då svara med att “lagen är tydlig” är att missa själva kärnan i problemet.
Printz talade om en kulturförändring – men remissen levererar bara kosmetik
En av de mest centrala slutsatserna i samsjuklighetsutredningen var utredarens Anders Printz’ återkommande budskap om behovet av en kulturförändring. Det handlade inte om att lägga till ännu en paragraf, utan om att förändra hur huvudmännen tänker, prioriterar och samarbetar.
Printz beskrev ett system där:
- psykiatrin ofta kräver nykterhet innan behandling
- beroendevården ses som kommunens ansvar
- regionerna inte tar ett helhetsansvar
- socialtjänsten lämnas ensam med de svåraste fallen
- samsjuklighet betraktas som “komplicerat” snarare än som en kärnuppgift
Det är en kultur där stuprör, ekonomi och organisatoriska gränser styr mer än patientens behov.
En kulturförändring kräver att staten:
- pekar ut ett tydligt ansvar
- förändrar incitamenten
- bryter stuprören
- skapar mekanismer som gör det omöjligt att fortsätta som tidigare
Men lagrådsremissen gör inte detta.
Den gör några förtydliganden, men den:
- ändrar inte ansvarsfördelningen i grunden
- skapar inga nya incitament
- inför inga sanktioner när samordning uteblir
- förändrar inte ekonomiska drivkrafter
- ger inte regionerna ett tydligt och odelat ansvar
- löser inte stuprörslogiken
- förändrar inte hur psykiatrin och beroendevården arbetar i vardagen
Det är alltså ingen kulturförändring – det är en administrativ justering.
Ett system som belönar stuprör – och en remiss som inte bryter dem
Det är välkänt att regioner och kommuner agerar utifrån sina ekonomiska ramar och organisatoriska strukturer. Det är inte illvilja — det är systemlogik. Men när systemlogiken står i vägen för patientens rätt till vård, då krävs lagstiftning som faktiskt förändrar incitamenten. Det gör inte denna remiss.
Den inför visserligen ett förtydligande om att vård vid skadligt bruk och beroende ska samordnas med psykiatrisk vård. Men samtidigt avstår regeringen från att:
- tydliggöra ansvarsfördelningen i praktiken
- införa sanktioner när samordning uteblir
- reglera tvångsvårdens roll i vårdkedjan (skjuts till senare)
- stärka individens rätt att få vård trots organisatoriska hinder
Det är svårt att se hur detta ska leda till den “sammanhållna och personcentrerade vårdkedja” som både utredningen och regeringen säger sig vilja uppnå.
När staten säger att kommuner och regioner ska “komma överens” – trots att de inte gör det
Remissen betonar att detaljerade gränsdragningar inte bör regleras i lag, utan lösas genom överenskommelser och riktlinjer. Men detta är exakt den modell som redan har prövats — och som utredningen konstaterade inte fungerar. Det är därför anmärkningsvärt att regeringen väljer att fortsätta på samma spår. Det är som att konstatera att en bro håller på att rasa, men nöja sig med att måla om räcket.
Personer med samsjuklighet behöver inte fler principer – de behöver fungerande ansvar
Det är svårt att undvika slutsatsen att remissen inte fullt ut möter den verklighet som utredningen beskrev. Den tar ett par steg i rätt riktning, men undviker de strukturella förändringar som krävs för att huvudmännen faktiskt ska följa lagen.
Och så länge huvudmännen fortsätter att prioritera sin egen ekonomi och organisation framför samordning, kommer personer med samsjuklighet fortsätta att falla mellan stolarna — oavsett hur många gånger regeringen skriver att “lagen redan är tydlig”.
Det behövs mod, inte kosmetik
Samsjuklighetsutredningen gav en skarp och välgrundad bild av ett system som sviker en av de mest utsatta grupperna i samhället. Lagrådsremissen borde ha varit ett svar på den verkligheten. I stället blev den ett svar på pappret.
Det som behövs nu är inte fler principer, utan lagstiftning som gör det omöjligt för huvudmännen att fortsätta som tidigare. Det kräver politiskt mod. Det kräver att man vågar utmana stuprören. Och det kräver att man sätter patientens rätt till vård framför huvudmännens organisatoriska bekvämlighet.
Det är först då vi kan tala om en verkligt sammanhållen vård för personer med samsjuklighet.
Text: Per Sternbeck