För snart två veckor sedan fördes Barbro Lundh i ilfart till sjukhuset i Västerås som konstaterade malignt neuroleptikasyndrom – förgiftning av för höga doser neuroleptika. Efter flera olika turer hamnade hon hos geriatriken som snabbt omvandlade denna diagnos till lunginflammation.
Vi har tidigare, i flera artiklar, berättat om de märkliga turer som sker kring Barbro Lundh i Västerås och hennes son P-O. Barbro ”bor” på ett äldreboende, mot sin vilja. Hennes hus har, även det mot hennes uttalade vilja, sålts av hennes förvaltare som tillsatts för att ”skydda” Barbro mot hennes son P-O, som har fräckheten att hävda att Barbros behov och rättigheter ska tillgodoses.
– Torsdagen den 27 augusti hittade de Barbro medvetslös inne på rummet, berättar P-O. Hon fördes till sjukhuset i ilfart och hamnade på akuten. Där klagade hon på smärtor i bröstet och svårigheter att andas. De undersökte henne och fann vissa tecken på hjärtskador.
Barbro lades in på hjärtavdelningen men där hittade man inga skador som hade med hjärtat att göra. Man fann inga tecken på infektion eller inflammation någonstans. Det man däremot fann symptom på var att Barbro drabbats av malignt neuroleptikasyndrom – en slags förgiftning orsakad av för höga nivåer av neuroleptika i kroppen.
Barbro har aldrig tålt neuroleptika – ändå tvingas hon ta det
För P-O Lundh är detta inga nyheter:
– För alla som känner Barbros historik, vilket nuvarande aktörer INTE gör, är det väl känt att Barbro inte tål neuroleptika. Det var en helt ny läkare som 2015 satte in Risperidon och Absenor på oklara grunder och helt i strid mot en privatläkares utredning och gällande diagnos.
– Hon fick svåra biverkningar från första början, berättar P-O vidare. Svårt att sova, stelhet, ändrad medvetandegrad, närmast handikappad av balans- och motorikproblem. Hon kunde inte gå utan att ramla. Barbro och jag protesterade ju mot det här. Jag visste ju vad som hänt förut och såg vad som hände nu. Men man struntade i oss och har på olika sätt under de här åren tvingat henne att ta de här medicinerna, trots att hon inte är satt under tvångsvård. Man krossar tabletterna och lägger dem i maten. Man lurar i henne medicinerna så att hon inte ska kunna vägra ta dem. IVO har skrivit i ett yttrande att ”administrationen av läkemedlet inte får ske på sådant sätt att hon inte kan påverka om hon vill ta det eller inte”, men det struntar man också i. Hon har mått fruktansvärt dåligt under den här tiden på boendet. Psykiatrin har vägrat att diskutera medicinen med oss, trots att vi gång på gång påtalat alla biverkningar hon får. Det är helt jävla otroligt.
En patient med malignt neuroleptikasyndrom ska inte vårdas på en hjärtavdelning. Man flyttade därför Barbro till psykiatrin som i sin tur flyttade henne tillbaka till medicinakuten som flyttade henne till geriatriken. På geriatrikavdelningen hände två saker: Man förbjöd P-O att ha kontakt med avdelningen och Barbro. Man hänvisade till förvaltaren (som enligt lag inte ska lägga sig i sjukvårdsfrågor, som inte har kontakt med Barbro och som vägrar ha kontakt med P-O. Man tillät alltså inte Barbro att ha kontakt med yttervärlden). Man trollade också bort neuroleptikasyndromet och omvandlade det till en ”lunginflammation”. Geriatriken valde alltså att bortse både från de noggranna undersökningar som gjorts på akuten och hjärtavdelningen på sjukhuset och Barbros historik och privatläkarens tidigare utredning. Diagnosen malignt neuroleptikasyndrom ersattes helt sonika med en diagnos dessa enheter borde ha upptäckt per omgående då lunginflammation är mycket vanligt förekommande hos äldre personer. Efter en dag på geriatriken skjutsades Barbro tillbaks till ”boendet” igen, i mycket dåligt skick. Nu uppger personal på boendet att Barbro får palliativ vård – ytterligare information är omöjlig att få, säger P-O.
Vården vill rädda ansiktet
P-O Lundh igen:
– Varför gör de så här? Det enda svaret jag kommer på är att om Barbro har malignt neuroleptikasyndrom skulle det innebära att vi har haft rätt hela vägen, och de fel. Och det kan de inte gå med på. De är så bundna av prestige att det är omöjligt för dem att gå med på det – istället sätter de in palliativ vård utan någon saklig motivering. Jag vet inte om de kommer att fortsätta att lura i henne neuroleptika framöver, men det skulle inte förvåna mig. Det är skrämmande att det här kan pågå i svensk vård och omsorg.
Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
Fakta: Malignt neuroleptikasyndrom MNS
Malignt neuroleptikasyndrom (MNS) är en ovanlig men allvarlig biverkning till behandling med antipsykotiska läkemedel släkt med serotonergt syndrom. Det handlar om obalanser i hjärnans olika signalsubstanser med ökad serotonerg aktivitet och minskad dopaminerg aktivitet. Sammantaget leder obalanserna i hjärnans signalsystem till en ond spiral med muskelrigiditet, obalans i det autonoma nervsystemet och förändrad medvetandegrad. Om spiralen inte bryts leder den till multiorgansvikt som kan vara dödlig.
Kända riskfaktorer för MNS är:
- Tidigare MNS
- Dehydrering
- Snabb doshöjning av neuroleptika
- Högdosbehandling med antipsykotiska läkemedel
- Antipsykotisk polyfarmaci
- Injektionsbehandling
- Litiumbehandling tillsammans med antipsykotika, framför allt haloperidol (Haldol)
Vid misstanke om malignt neuroleptikasyndrom måste tillförsel av antipsykotiska läkemedel omedelbart avslutas, då fortsatt medicinering riskerar att försämra tillståndet och öka mortaliteten. Patienten ska övervakas noggrant och kontakt med intensivvårdsavdelning tas i ett tidigt skede. Behandlingen är symtomlindrande och styrs av tillståndets svårighetsgrad. Ofta är MNS självbegränsande om tillförsel av antipsykotiska läkemedel bryts.
Ett svar
Fruktansvärt! Och palliativ vård innebär ju övertaget att kunna medicinera fritt med både bens och morfin om patienten blir ”för jobbig”. En säker väg in i döden.