Inför att jag skulle delta i Uppdrag Granskning för att debattera hemlösheten i Stockholm kollade jag in olika kommunala dokument gällande hemlösheten. Jag hittade en revisorsrapport som avslöjade en hel del.
Hemlösheten har bitit sig fast i Stockholm. Den har blivit någon sorts permanenttillstånd. Socialborgarråd efter socialborgarråd oavsett partifärg, konstaterar att man tycker att det är ”synd” och ”tråkigt”, och ger sken av att det inte finns något att göra åt den. Inget kunde vara mer felaktigt.
Politisk försummelse och förnekelse
Den stockholmska hemlösheten är en följd av decenniers politisk försummelse och förnekelse av det kommunala bostadsförsörjningsansvaret. Istället för att se till att bostäder för fattigt folk byggts har politikens fokus legat på att sälja ut allmännyttan, bygga bostäder för folk med pengar och att skapa Novalucol- lösningar i form av ”tak över huvudet” -garantier, akutboenden och verksamheter som ger gårdagens bröd till hemlösa. Nu är vi här. Med drygt 2 400 hemlösa i staden. Siffran har legat mer eller mindre konstant under många år. Staden presenterar det som en framgång att det inte rör sig om samma personer utan att det sker en rotation av hemlösa. Hur man kan presentera en ständig nyrekrytering av hemlösa personer som en framgång är en gåta?
I Stadsrevisorernas rapport nr 4 2018 Stadens bostadsförsörjningsansvar, presenteras sanningar om stadens hemlöshetsproblem bortom kommunikatörers omskrivningar och politikers meningslösa känslopjunk. Inledningen är stark:
”Kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen är reglerat i lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar (2000:1383). Enligt lagen ska kommunen planera bostadsförsörjningen i syfte att skapa förutsättningar för alla kommuninvånare att leva i goda bostäder.”
Avslutet är tydligt:
”Stadens riktlinjer för bostadsförsörjningen innehåller nulägesbeskrivningar och genomförda insatser för de olika grupperna, dock saknas en tydlig planering framåt och en genomförandeplan samt hur och när uppföljning ska ske.”
”Det saknas en tydlig planering framåt och en genomförandeplan”. Tydligare än så kan inte medveten politisk impotens beskrivas. Det finns många vackra snyftande ord gällande hemlöshet och bostadsbrist från politiskt håll, men inga planer för att lösa dem.
Grupper ställs mot varandra – och hemlösa förlorar
Man brukar ofta i debatten hävda att man inte ska ställa
grupper mot varandra. Det är precis vad staden gör i sin konkreta politik gällande
bostadsförsörjning. I den allmänna retoriken låter det vackert:
”Stockholms stad har som mål att vara en stad för alla, vilket innebär att
bostäder också ska byggas för grupper med svag ställning på bostadsmarknaden.”
Men eftersom pengarna inte räcker till (skatterna måste ju sänkas) görs satsningar enbart för vissa av stadens sju prioriterade grupper.
I början på seklet var jag aktiv i föreningen Stockholms Hemlösa. Vi krävde då att kommunen skulle slå upp ett antal modulhus där en del hemlösa kunde bo. Det var helt omöjligt och destruktivt att göra det fick vi höra från politiskt håll. Nu byggs modulhus för nyanlända i stor skala utan att anses vara varken omöjligt eller destruktivt utan att ett sätt att klara bostadsförsörjningen. För de 2 400 hemlösa i staden byggs inga modulhus.
I revisorsrapporten berättas också om en satsning som pågick mellan 2013 – 2017. Målet var att bygga 4000 studentbostäder:
”Staden producerade 2 393 färdigställda studentbostäder under perioden 2013–2017. Alltså drygt 1 600 bostäder färre än uppsatt mål. Ytterligare 1 723 studentbostäder har påbörjats men inte färdigställts under perioden. Under 2018 beräknas cirka 800 studentbostäder färdigställas.”
Motsvarande satsning för hemlösa saknas. Hemlösa får hoppas på lägenhet genom Bostad Först eller en tränings-/försökslägenhet i det normala beståndet. I dagsläget rör sig detta om cirka 170 personer. Det är tydligt att andra grupper prioriteras framför gruppen hemlösa.
Maktlösa samordnare – av vad?
Det är faktiskt så eländigt att det inte finns någon som har ett samordnat ansvar med mandat att förändra för att motverka hemlösheten. Detta trots att det av politiker omnämnts som en prioriterad fråga i decennier. Detta konstateras torrt i revisionsrapporten:
”Stadens riktlinjer för bostadsförsörjningen lyfter fram sju grupper på bostadsmarknaden som ska prioriteras utifrån stadens budget 2017. Riktlinjerna pekar inte ut någon ansvarig för staden som helhet vad gäller bostadsförsörjningsansvaret. Vissa av grupperna har dock samordnande funktioner. Stadens bostadssamordnare har, enligt uppgift, inte ansvar för samordning av bostäder för de grupper som staden har ett särskilt bostadsförsörjningsansvar för.”
Staden har en massa samordnare anställda gällande bostadsförsörjning och hemlöshet. Men samordnarna har ingen makt, inga mandat och ingen egen ekonomi. Samordnarna kan föreslå, och be snällt – inte mycket mer. Deras böner väger lätt mot strama stadsdelsbudgetar och kommunala bostadsföretags krav på vinst.
Tillsätt hemlöshets-tsar och bygg
Om staden menar allvar med att hemlöshet och bostadsbrist är prioriterade frågor borde man tillsätta en stadsövergripande funktion med uppgift att bygga bort hemlösheten. En hemlöshets-tsar med tillräckliga mandat för att peka med hela handen och med såna ekonomiska muskler att man kan genomföra tillräckligt stora byggprojekt. Det tog fyra år att få fram 2 393 studentbostäder. Genomför samma satsning när det gäller hemlösa och få bort hemlösheten en gång för alla.
Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
Läs också…
Se Equals film om vad som hände efter UG:s film om Marikas kamp
Tvång på huvudmännen – rättigheter till patienterna
