Den 30 november beslutade regeringen att höja socialbidrag för familjer med barn med några hundralappar i månaden. Varför hördes inga hurrarop runt om i landet?
Den 30 november fattade regeringen beslut om att höja riksnormen för försörjningsstöd, även kallat socialbidrag. Enligt regeringen kommer det innebära upp till 570 kronor mer i månaden för en ensamstående förälder med två barn.
– Vi vill säkerställa att barn som bor i hushåll som får försörjningsstöd får samma höjning tillgodo som alla andra barn som också får barnbidrag, sade barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér.
Varför hurrar vi inte över höjt socialbidrag?
Svaret är enkelt. Under de senaste 30 åren har det ekonomiska biståndet urholkats och gruppen bidragstagare har en mycket sämre ekonomi än på 80-talet, om man jämför med de som arbetar och har de lägsta lönerna.
De som forskar på socialbidrag (jo, det finns faktiskt sådana forskare!) har kunnat visa att det över en längre tidsperiod har blivit både svårare att erhålla ekonomiskt bistånd och att omfattningen av den hjälp som ges ligger på en betydligt lägre nivå än tidigare. En förklaring är att de politiska ambitionerna att höja socialbidragen har saknats över lång tid. Trenden har varit densamma oavsett politisk färg på regeringen. Anledningen till det bristande politiska intresset för att höja socialbidraget är dels att socialbidragstagare inte är någon stark väljargrupp, dels att det finns en misstro mot socialbidraget där många människor som inte lever på socialbidrag anser att det är för generöst. Ytterligare en annan anledning är att många politiker tror att för höga bidrag leder till att människor inte vill arbeta.
Idag är riksnormen för försörjningsstöd 2980 kr . Till det kommer hushållskostnader på 970 kr + hyran i månaden för en ensamstående vuxen. Om försörjningsstödet legat på samma nivå som det gjorde när det infördes i början på 1980-talet skulle nivån på riksnormen ligga en bra bit över 7 000 kronor.
Regeringen säger sig kämpa för ett jämlikt samhälle. Man har till och med tillsatt en kommission för jämlik hälsa. Det är vedertagen kunskap och vetenskapligt bevisat att det finns ett tydligt samband mellan människors ekonomi och deras hälsa. Fattiga människor är betydligt mer sjuka och dör betydligt tidigare, än rika.
Att ge barnfamiljer i behov av försörjningsstöd några hundralappar till i månaden är ungefär detsamma som att ge en magnecyl och lite läppstift till en cancersjuk patient. Smärtan minskas lite och det ser bra ut på ytan, men löser ingenting. Visst blir några fattiga ensamstående morsor glada över skärven de får, men det kollektiva jämlikhetshurrandet uteblir.
Man ska kunna leva på sitt bidrag, inte bara överleva!
