Under flera års tid har vi noterat hur patienter med svåra ångesttillstånd som uppsöker Psykakuten nekas vård utan blir hemskickade med nån liten lugnande. De anses inte tillräckligt sjuka, inte tillräckligt suicidala för att läggas in oavsett paniken i deras tillstånd. Detta hade man kunnat förstå om det var så att den psykiatriska slutenvården var full av svårt sjuka och kraftigt suicidala patienter men så har inte varit fallet på flera år. I själva verket har slutenvårdspsykiatrin under mycket lång tid haft en väldigt låg beläggning, 60 – 70 %.
Vi har alltså en situation med många tomma vårdplatser och många patienter som behöver dessa vårdplatser men som inte släpps in på grund av….ja, vad beror det på? En kultur eller en okultur?
Vi gjorde en rapport tillsammans med föreningen SPES Stockholm (Suicidprevention och Efterlevandestöd) och skickade den till SLSO (Stockholms Läns Sjukvårds Område) som driver Psykakuten. Där är den och vi har ännu inte fått svar på våra frågor.
Känner du någon som nekats? Hör av dig!
Om du som läser denna rapport känner till fler exempel på människor som nekats eller nekas tillträde till slutenvård genom Psykakuten tar vi tacksamt emot vittnesmål och berättelser om detta
Rapport:
”Lägga in sig” – inte i Stockholm
– rapport om Länsakutens kriterier för att man ska erhålla psykiatrisk slutenvård
Equal och SPES
Vi som bidraget till denna rapport är föreningarna Equal och SPES. Equal träffar personer i olika grader av samsjuklighet där vi jobbar särskilt med personer som har PTSD och relaterade diagnoser som ångest, dissociation och beroende. SPES träffar närstående till personer som tagit sitt liv.
Inledning
Under en lång följd av år har vi noterat att det är svårt att erhålla psykiatrisk slutenvård för patienter genom att uppsöka länsakuten. Man hålls aktivt utanför slutenvården och akuten fungerar, som vi uppfattar det, som en sorts grindvakt med tydliga krav och kriterier för att få ”bli inlagd”. Att ”lägga in sig” har blivit omöjligt.
Detta hade varit förståeligt om antalet slutenvårdsplatser varit starkt begränsade och belagda av personer med svårare sjukdomstillstånd än de sökande men under åtminstone det senaste året har beläggningen i slutenvården varit väldigt låg med gott om lediga platser. Trots det har psykakuten fortsatt att ha sina hårda krav för att släppa in patienter i slutenvården.
Klinikernas jour- och bedömningsenheter – akutvård?
Det finns jour- och bedömningsenheter på de olika geografiska specialistpsykiatriska klinikerna som är öppna fram till 22.00. Dessa enheter är dåligt kommunicerade, få vet om att de finns, och de upplevs inte av patienter som mottagningar för akuta tillstånd. De upplevs inte heller som akuta mottagningar av personal från PAM-enheter eller för den delen polis.
Liten undersökning av personer föreningarna Equal och SPES har kontakt med
Vi har intervjuat 10 personer ur våra medlemskretsar med erfarenhet av att besöka psykakuten under de senaste åren, både patienter och närstående.
Vi har frågat om de blivit väl mottagna, vad de ville med besöket, om de blivit inlagda eller om det blivit avspisade och då på vilket sätt de blivit det. Vi når personer som våra föreningar och deras verksamheter når. Det blir ett särskilt urval som kanske inte är representativt. Det är dock drabbade personer som konkret besökt akuten både en och flera gånger och rapporterar liknande upplevelser. Vi har svårt att tro att personer som inte är organiserade i föreningar upplever väsentligt annat.
Slutsatser av vår undersökning
Våra slutsatser är följande:
– Patienter uttalar återkommande att de uppfattat att man inte ska söka sig till länsakuten om man inte är suicidal.
– Patienter uttalar att de regelbundet får som svar vid sitt besök att deras problem inte hör till länsakuten, utan de ska vända sig till primärvård eller om de har, sin ordinarie psykiatrimottagning.
– Om man har affektiva problem finns uttalade krav att man ska ha konkreta suicidplaner för att man ska bli inlagd.
-Att man uttalar att man inte längre vill eller orkar leva räcker inte.
-Ibland när människor varit så upprörda/drabbade av ångestanfall/gråtattacker att de inte kunnat kommunicera, tolkas det som att man inte har konkreta suicidplaner och man har skickats hem.
– Patienter med psykosproblematik släpps som regel in i slutenvården från psykakuten
– I åtminstone ett fall finner vi att besök på psykakuten inte journalförts om man blir stoppad i dörren.
Några exempel från de vi intervjuat:
Kvinna, 45 år, på grund av sina psykiatriska sjukdomstillstånd en låg funktionsnivå med stora minnesproblem. Ett annat stort problem är hennes dissociativa störning som gör att hennes hjärna kopplas bort under stora delar av dygnet. Hon har förts till psykakuten åtskilliga gånger under de senaste åren med polis och med PAM-enheten. Under senaste tiden har hon plötsligt börjat förlora medvetandet Hon tar sig mycket ogärna dit själv då hon är van vid att bli avspisad. Hon har upprepade suicidförsök bakom sig. Trots att annan psykiatrisk personal och polis gör andra bedömningar läggs inte personen in på avdelning.
Vid senaste tillfället detta äger rum är hon i sådan affekt att hon inte kan prata och inte kan orientera sig. Trots detta skickas hon hem i taxi med sjukresa med en lugnande tablett. När vi tittar i hennes journaler efter vad som tår finns inget antecknat i dessa om något besök på de aktuella datumen. Trots att hon skjutsats dit 8- 10 ggr detta år finns bara en notering om att hon varit där. Det ovan givna exempel är inte noterat.
Man 28 år, skickar sms till närstående med bild på hur han tejpat för badrumsdörren med silvertejp från insidan och lagt sej i badkaret med ett antal engångsgrillar han avser att tända eld i för att på så vis ta sitt liv. Närstående larmar 112 som snabbt på plats slår in port, ytterdörr och badrumsdörr med yxa. Ett släckningsarbete tar vid samtidigt som ambulansen tar med mannen som ännu inte tappat medvetandet. Den somatiska bedömningen är inget problem och mannen tas därför till länsakuten St Göran där han skrivs in på avdelning.
Mannen har tidigare sökt till länsakuten ett par gånger med starka suicidtankar och planer och fått lämna akuten utan att ha blivit inlagd, som han önskat själv för att skydda sig från skada och suicidalitet. Uppmanas att söka sin vårdcentral för vidare utredning. Något han inte gjort utan försökt att snabbt återkomma i arbete.
Känd suicidalitet tidigare i familjen, vilket han också uppger.
Efter att ha blivit inskriven på avdelning när han anlänt med ambulans sker ett personalbyte. När ny dr går på sitt skift uppger denne att mannen kommer att skrivas ut. Hen gör bedömningen att det akuta måendet stabiliserats. Han kan höra av sig närsomhelst igen, uppger dr. Mannen har varken skor, jacka, plånbok eller andra möjligheter att ta sej från platsen. På frågan hur han ska komma hem blir han erbjuden att få låna telefon för att ringa närstående. Vilket han tackar nej till eftersom han känner att han redan belastat sin omgivning svårt. Han beger sig därför från St Göran gående i strumplästen över Tranebergsbron och vidare hemåt. Oktober 2021.
Man 26 år, kommer till länsakuten sen lördagskväll med ångest, sömnstörningar, uttryckt suicidalitet och viss beroendeproblematik. Önskar hjälp, vet inte vilken. Har med en förälder och denna är med vid undersökningstillfället med. Väntetiden på bedömning har uppgått till drygt 4 timmar.
Mannen berättar att han förlorat en bror i suicid ett par år tidigare. Läkaren ber att få tala med patienten i enrum och efter det hänvisas patient och förälder åter ut i väntrummet för att få mer besked. Efter ytterligare två timmar kommer en sköterska ut i väntrummet med beskedet att han inte behöver stanna, uppmanas att söka sin vc dagen efter och får en påse med ett antal Atarax och Mitrazapin.
Mannen och dennes förälder får ägna ett antal timmar till att söka kollektivtrafik för att ta sej till bostaden då nattrafik tabell råder.
Mannen söker flertal gånger men därefter blir förälder alltmer utestängd. Vid ett tillfälle ringer han förälder och uppger att han inte vågar gå ner och ta tunnelbana för att han nog kommer att hoppa, vilket han även uppgett för läkaren. (Kanske inte relevant för resten men föräldern lyckades få låna pengar och kunde beställa en taxi för att ta hem sonen säkert.) Mars 2022, september 2022, december 2023 och juni 2024 har vård sökts på länsakuten för suicidalitet.
Kvinna, 41 år med känd psykossjukdom sen årtionden kommer till länsakuten då röster i huvudet allt starkare manar henne att ta sitt liv. Önskar inläggning för sin säkerhet. Tror själv att hon triggats av ett vägarbete nära sin bostad där hon måste passera varje dag, där har de sänkt staket över bron och hon får impulser att hoppa. Återkommande suicidalitet, två tidigare försök. Avvisas med hänvisning till sin ordinarie vårdgivare i psykiatri nästkommande dag.
Kvinna, 34 år kommer till länsakuten med känd psykiatrisk status bipolaritet. Nu uppger hon suicidalitet som kommer och går men har inte bestämt hur eller närmare datum för suicidet. Inget tidigare suicidförsök. Blir avvisad och uppmanas söka sin ordinarie psykiatri kontakt. Kvinnan uppger att hon troligen inte blir tagen på allvar för att hon inte hade bestämt ett datum eller hur hon avsåg ta sitt liv.
Analys
På Länsakuten i Stockholm har det utvecklats en kultur av höga trösklar. Det är svårt att bli inskriven i vård. Budskapet från akuten har uppfattats av patienter som i hög grad väljer att inte uppsöka Länsakuten trots väldigt dåligt mående.
Kriterierna för att bli inskriven är konkreta suicidplaner eller psykossymtom. Även om man mår så dåligt att man inte kan ta hand om sig – skickas man därifrån. Ibland har patienter som själva uppsökt vården fått svar att själva det faktum att de uppsöker vård, visar att de mår för bra för att tas in i slutenvård.
Det kanske är så att psykiatrin av någon anledning vill komma bort från att människor ”lägger in sig”. Vi menar att det finns ett stort värde i att människor har den möjligheten. Det är en säkerhetsventil som vi menar är eller kan vara suicidförebyggande.
En del patienter som inte har något annat eller som inte kan ta till sig annat stöd kan må bra av att ”lägga in sig”; man får sova, man får äta, de grundläggande omsorgsbehoven tillgodoses, och kanske kan man i en sådan vårdepisod också knyta eller återknyta kontakter med närstående eller andra instanser i samhället som kan bistå en.
Vi hoppas på en förändring från Länsakutens sida.
Skribenter: För SLSOs centrala brukarråd Per Sternbeck, Equal, info@equalsthlm.se
Maja Svärd, SPES, maja.svard@spes.se
