En av våra besökare har under nästan hela sitt liv varit våldsutsatt. Nu har hon har nått sin gräns och har under de senaste månader drabbats av psykisk och fysisk genomklappning. Den fysiska genomklappningen har satt sig på magen. Hon kräks så mycket att det kommer blod. Blod kommer det också ur andra änden. Hon har så ont att hon inte kan sova om nätterna. De senaste två veckorna har hon spenderat på sjukhusens akutmottagningar, som hänvisar henne till vårdcentralen som anser att hon är för sjuk. De hänvisar henne tillbaka. Hon går på närakuten som återigen hänvisar henne till vårdcentralen. Som vägrar att ta emot.
När vi säger att hon måste stå på sig, vägra gå därifrån, protestera, berättar hon att hon sett andra patienter göra det. Det har lett till att vårdpersonalen kallat på ordningsvakter som med hot om våld schasat ut patienterna. Hon vågar inte. Resultatet är att efter två veckor intensivt sökande efter vård så har hon inte fått någon. Hon spyr fortfarande blod. Hon skiter fortfarande blod. Hon har fortfarande väldigt ont i magen. Men eftersom personalen på de olika vårdinrättningarna gör bedömningen att någon annan ska utföra vården, och eftersom vår besökare inte har någon juridisk rätt att kräva vård, så blir det ingen vård. Efter två veckors försök orkar hon inte längre söka.
Allvarligt talat!!! Om ändrat huvudmannaskap för beroendevården.
I veckan sände Uppdrag Granskning en uppföljning på reportaget om Sanne. Resultatet blev att socialutskottet torsdagen den 11 april fattade ett beslut om att utreda huvudmannaskapet för missbruksvården. Det verkar nu råda konsensus bland samtliga riksdagspartier att det är bättre om hela ansvaret för missbruksvården ligger på regionerna. De tror att det blir bättre. De tror att nekandet av insatser och bollandet av patienter emellan olika enheter, sker på grund av att kommun och region är olika organisationer. Det är som att de inte har sett programmet. Det är som att de inte har kontakt med personer i svår utsatthet och med starkt nedsatt hälsa på olika plan. De tror att de löser något genom att göra en administrativ förändring någonstans i toppen och hoppas att detta ska medverka till positiva förändringar i botten.
Men kära socialutskott, vårdcentraler, närakuter och akutsjukhus tillhör alla regionen. Och patienter bollas mellan dessa instanser trots det. Och det enda de bollade patienterna har att komma med är att be snällt. Gör man något annat kommer vakten och lyfter ut en.
”Det har lett till att vårdpersonalen kallat på ordningsvakter som med hot om våld schasat ut patienterna.”
På regionernas olika hemsidor finns något de kallar ”patienträttigheter”. Det är vackert formulerade ord. Problemet är bara att dessa ”patienträttigheter” inte är några rättigheter. Innebörden av ”patienträttigheterna” är att du har ”rätt” till vård av god kvalitet – om personal anser att du behöver det. Inte annars.
Du har ”rätt” att se dina journaler – om personalen tycker att det är bra att du gör det.
Du har ”rätt” till en second opinion – om personalen tycker att du ska få det.
Du har rätt att klaga på vården men du kommer inte att få rätt – om personalen inte anser att du har rätt.
Patienten saknar rättslig ställning i svensk sjukvård. Därför är det ingen lösning för någon eller något, att lägga ännu större delar av beroendevården under sjukvården. Tvärtom ökar patienternas maktlöshet ytterligare. Ett av de största problemen i svensk sjukvård och socialtjänst är patienternas och brukarnas bristande legala ställning. Är lösningen att försämra den ytterligare? Skulle inte tro det.
I det ögonblick patienter får riktiga legala rättigheter i vården kan jag vara med och diskutera ändring av huvudmannaskapet. Men till och med då skulle jag vara tveksam med tanke på den biologistiska psykiatrins syn på människan som biokemisk maskin och dess totala avsaknad av sociala perspektiv.
Per Sternbeck
Läs också…
Allvarligt talat!!! Om ändrat huvudmannaskap för beroendevården.
Gerhard Larsson har fel!