I DN (2016-08-26) finns en artikel där det framgår att sjukvårdsminister Gabriel Wikström vill ge Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram en nationell åtgärdsplan för att minska den narkotikarelaterade dödligheten.
2014 avled 765 personer till följd av narkotikaanvändning i Sverige. I vissa yngre åldersgrupper är narkotikarelaterad dödlighet dominerande dödsorsak.
Ministerns initiativ är väl lovvärt även om det kommer 10 – 15 år för sent . För Sverige har under mycket lång tid haft en hög narkotikarelaterad dödlighet, något som ansvariga myndigheter viftat bort med snack om olikheter i hur man räknat och så vidare.
Man kan dock ställa sig frågan vilket innehåll planen kommer att få när man ser vilka aktörer som ska involveras i utformandet av densamma.
Inte speciellt intresserade av narkotikarelaterade dödligheten
I artikeln i DN framgår att Socialstyrelsen ska ”klargöra ansvar och roller alla aktörer har i arbetet mot den narkotikarelaterade dödligheten. Några av de aktörer som ska involveras i arbetet är Läkemedelsverket, Polismyndigheten, Kriminalvården, Tullverket och Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning.”
Inte någon av dessa myndigheter eller föreningar har tidigare visat sig vara särskilt intresserade av nytänkande när det gäller narkotikafrågor eller andra ämnen som gäller beroende. Receptet har ständigt varit detsamma. Mer av det gamla med ökade resurser till kontrollerande myndigheter, hårdare lagstiftning och fler lagföringar. Hos CAN, Centralförbundet för Alkohol- och Narkotikaupplysning har det sedan gammalt funnits en schism mellan ledningen och forskarna på narkotikaområdet där ledningen går på i gamla spår och forskarna på området vill tänka nytt. Hittills har ledningen avgått med segern.
Det är troligtvis en fåfäng förhoppning att Socialstyrelsens förslag till åtgärdsplan kommer att innehålla särskilt mycket nytt. Kanske sträcker man sig så långt att man lämnar förslag på att tillåta naloxon i nässprayform och att man tillåter sprutbyten att fortsätta på olika håll.
Positivt i Portugal
Små, små modifieringar med andra ord när ett större omtag á la Portugal vore på sin plats. I Portugal avkriminaliserades eget bruk av narkotika 2001 och man genomförde en stor satsning på vård och behandling. Resultaten har inte låtit vänta på sig och en rad positiva effekter har uppnåtts. Det troliga är att det är Portugals stora satsning på beroende- och missbruksvård som varit mest verksamt för att uppnå de positiva effekterna. Sverige har faktiskt en gång i tiden också gjort i princip samma sak. I samband med att hiv och aids kom, och den där till hörande skräcken för smittspridning till allmänheten, genomförde man 1987 satsningen ”Offensiv narkomanvård” vilken innebar en stark resurstilldelning för beroendevården. Omfattande statsbidrag gavs till en rad kommuner och landsting i syfte att förstärka vården. Den uppsökande verksamheten byggdes ut i syfte att nå så många narkotikaberoende som möjligt med vård och rehabilitering. Under en period fick alla narkotikaberoende den vård och behandling de sökte. Antalet missbrukare minskade liksom den narkotikarelaterade dödligheten. Sedan lades denna lyckade satsning ner i samband med den svenska ekonomiska 90-talskrisen med skenande siffror gällande antalet personer i missbruk och missbruksrelaterad dödlighet som följd.
Det narkotikapolitiska läget är låst. Inget parti förutom möjligtvis vänsterpartiet är villiga att satsa de ekonomiska resurser som krävs för att få ner dödligheten och det finns ingen skräck för en framtida dödlig epidemi som pådrivare. Risken är således påfallande för ”Business as usual” och att många människor går en för tidig död till mötes.
Läs artikeln här: Målet: Färre ska dö av droger i Sverige. DN
