Sjukvården hänvisar allt oftare till ”nya riktlinjer” när patienter nekas mediciner de stått på i årtionden. Men riktlinjerna säger inte att man ska utsätta stabila patienter för livsfarliga utsättningar, neka smärtlindring eller avbryta fungerande behandlingar. Det som sker är något annat: en kultur där rädslan för att göra fel är större än viljan att göra rätt.

Equal möter varje ofta människor som faller offer för denna utveckling. Här är deras berättelser – och vår analys av vad som faktiskt händer.

Barbara – trettio år av stabilitet ersattes av tre år av helvete

Barbara är en kvinna på 70 plus. Hon har ätit bensodiazepinen Xanor i 30 år och har fungerat bra på en och samma dos under mycket lång tid. 2022 när hon som vanligt ska förnya sitt recept är det en ny läkare på vårdcentralen som berättar för henne att han ”inte får” skriva ut Xanor till henne längre, eftersom det är beroendeskapande:
”Vill du att jag ska vara din husläkare får du trappa ut Xanor” är hans budskap.

Det är början på tre år helvete för Barbara, startpunkten för ett antal nya diagnoser och för insättning av 15–20 olika mediciner i varierande styrkor. Barbara:
”Jag kände mig som en plågad försökskanin. Jag mådde bara sämre och sämre och fick flera olika biverkningar av medicinerna han satte in, jag fick utslag i ansiktet och på kroppen, jag tappade hår, var illamående, hade skakningar, yrsel, minnesluckor, koncentrationssvårigheter, andningssvårigheter, hjärtklappning.”

När det var som värst och hon fick kramper i ansiktet, tungan, halsen och knappt kunde andas, tog hon intuitivt en gammal tablett Xanor hon hade kvar. Det hjälpte. Det räddade henne.

Till slut fick hon kontakt med en vårdenhet som förskrev henne Xanor igen.
Hon anmälde läkaren till IVO. IVO svarade att det hon utsatts för var god vård, inget fel hade begåtts.

Betty – två år utan sömn, två år av psykos

Sover man inte under tillräckligt lång tid går man in i psykos eller psykosliknande tillstånd. Exakt det hände Betty. Hon har använt Imovane i årtionden. Hon är utan tvekan beroende och kan inte sova utan medicinen. Det struntade hennes psykiater fullkomligt i.

På Psykiatri Södra har man fattat ett programmatiskt beslut på kliniknivå om att sluta förskriva beroendeframkallande läkemedel oavsett om patienter stått på det länge eller vad som händer med dem. Psykiatern avslutade förskrivningen av Imovane. Månaderna gick. Betty kunde inte sova. Hon gick in i psykos. Hon hade en treåring hemma. Hon var ensamstående. Orosanmälningarna började hagla.

Efter två år utan sömn och  med inläggningar, ambulanshämtningar och PAM‑besök – allt härlett till att hon inte kunde sova – fick hon tips om en privatklinik som skrev ut Imovane. Dyrt för henne. Men det fungerade. Hon började sova igen. Hon kom tillbaka till livet. Hon kommer att anmäla läkaren till IVO men vet redan vad svaret blir.

Ninna – smärta sex dagar i veckan för att undvika ett beroende

Ninna, 63, har sjukersättning efter en misslyckad operation. Hon lever med ständig smärta. Hon som förut sprang kan idag bara gå långsamma promenader. Hon som förut oftast var glad och sprallig är idag ganska tystlåten och väldigt trött. Det är det kroniska smärta gör med människor. Opiater lindrar smärtan – men hennes läkare är rädd att hon ska bli beroende. Hon får smärtstillande medicin för en dag i veckan.

Det betyder att hon en dag av sju får lindring. Sex dagar av sju ska hon lida. För att läkaren är rädd för att skapa ett beroende. Det finns opiater som fungerar på ett sätt som gör att beroendeutvecklingen blir långsam, tiotals år, men att sätta in sådana vägrar läkaren ens att diskutera. För att läkaren är rädd för statistik. För att läkaren är rädd för Socialstyrelsen.

Olivia – nekas smärtlindring trots att hon dokumenterat inte har några beroendeproblem

Olivia har en neurologisk sjukdom som ger svår smärta och spasmer. Hon tar inte smärtstillande hela tiden – bara vid vissa tillfällen. Till exempel när hon ska duscha, vilket gör extremt ont på grund av förflyttningar hon måste göra från rullstol till duschstol.

Hon duschar tre gånger i månaden. Vid dessa tillfällen måste hon ta morfinpreparat. Men hennes läkare vägrar skriva ut det vilket får till följd att hon inte kan duscha alls. Men om detta står inget i journalen. Om Oliva duschar eller inte, är inte en medicinsk fråga

Han har skickat henne till psykiatri och beroendevård. Bägge instanser har konstaterat att hon inte överkonsumerar, inte missbrukar och att medicinen fyller en viktig funktion för henne när hon väl använder den. Trots det förskriver han inte. Nu vägrar han även kramplösande. Inte av omsorg. Av rädsla.

ADHD‑medicinering avbruten på löpande band

På en psykiatrisk mottagning i norra Stockholm tog ett nytt företag över efter ett anbud. En läkare fick i uppdrag att ”städa” bort patienter som fått ”fel medicinering”. På en recensionssida på nätet står bl.a. följande citat:
”Han träffade min son och efter 10–15 minuters besök beslutade han att sätta ut ADHD‑medicinen som min nu 20‑åriga son haft sedan mellanstadiet… Utsättningen av den välfungerande medicineringen har nu fått allvarliga konsekvenser…”

En annan patient berättar:
”[Läkaren] beslutade på ett 10 minuters videomöte att inte skriva ut min adhd‑medicin som tog över 2 år att hitta rätt och har funkat i 5 år… Han slutade också skriva ut Imovane… Jag hade varit vaken fyra dygn och höll på att kollapsa.”

När Equal och Attention mötte företagets ledning försvarade de läkaren. Man medgav möjligen brister i bemötande. Men inte i beslut.

Läkare måste ”försvara sin förskrivningsrätt”, sa de. Ett annat sätt att säga det är att man tar det säkra före det osäkra. Man lutar sig mot riktlinjer man mycket väl kan frångå.

Riktlinjerna är inte problemet – tolkningen är det

Vårdpersonal hänvisar hela tiden till nya riktlinjer när detta kommer på tal – men det finns inga nya riktlinjer. De nationella och regionala riktlinjerna som finns säger att man ska vara försiktig vid nyinsättning. De säger inte att man ska tvångsutsätta stabila patienter, neka smärtlindring, avbryta fungerande behandling, prioritera statistik framför liv. Det som sker är alltså inte en följd av riktlinjerna – utan av hur de används som sköld.

Läkare är rädda för: IVO (även fast de inte behöver vara det), Socialstyrelsen, Lex Maria, kollegial kritik, förlorad legitimation

Det är rationellt att vara rädd – för sanktionerna slår nästan alltid åt ett håll: Du riskerar inget genom att neka, men du riskerar allt genom att förskriva. När systemet belönar feghet får man fega beslut.

Ny medicinsk praktik leder till defensiv vård

I mötet mellan riktlinjer, journalsystem, produktionskrav och juridisk risk uppstår en ny sorts medicinsk praktik: en där läkaren inte längre är behandlare utan förvaltare. Patienten reduceras till en riskfaktor. Läkaren reduceras till en funktion.

Det är därför läkare säger ”jag får inte” när de egentligen menar ”jag vågar inte”. Och det är riskfritt att agera så:  Det finns ingen ruta i journalsystemet för förlorade år, förstörda liv, barn som drabbas, psykos av sömnbrist smärta som kunde lindrats, ångest som kunde undvikits. Det som inte mäts, räknas inte. Och det som inte räknas, spelar ingen roll.

Det som sker i svensk sjukvård just nu är inte en medicinsk utveckling. Det är en kulturell utveckling som även kan ses i andra delar av samhället. En kulturell förskjutning där:

• lydnad går före omdöme
• egen riskminimering går före det egna ansvaret
• riktlinjer går före patient
• rädsla går före etik

Det är en vård där ingen vågar göra fel – och därför gör alla fel. Det är inte riktlinjerna som skadar patienterna. Det är hur de används som alibi för att slippa ta ansvar.

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029