Apropå diskussionen om utförsäljning finns anledning att fundera på all annan försäljning av vårt gemensamma och den nysvenska som används för att legitimera den. Socialtjänsten är ett bra exempel:
Kvalitet, säger dom, till och med kvalitetssäkring. Och evidens. Kvalitetssäkra evidensbaserade metoder i ett New Public Management system. Tocket trams!
Socialtjänstlagen, som kom till 1982, hade en målsättning som dagens socialtjänst ligger långt ifrån. Den hade som utgångspunkt att samhällets socialtjänst skulle, på demokratins och solidaritetens grund, främja människornas ekonomiska och sociala trygghet. Lagen byggde på rättigheter – rätten till ekonomiskt bistånd, vård och omsorg om man inte kunde försörja sig eller behövde samhällets hjälp på andra sätt.
Alltså inga nådegåvor, ingen fattighjälp utan en demokratisk rättighet.
Köpa och sälja – billigast vinner
New Public Management betyder att man ska använda affärslivets metoder på offentlig verksamhet: Köpa och sälja – billigast vinner. Det är i och för sig inget nytt. Min farmor såldes till lägstbjudande på barnauktion i slutet på 1800-talet. Det gör vi idag också. Billigast placering vinner. Men de som tar emot ska vara kvalitetssäkrade nuförtiden, säger man. Problemet är att det man mäter har väldigt lite med kvalitet att göra. I varje fall den enda giltiga kvaliteten, nämligen resultat för brukaren. Man mäter alla möjliga saker utom just det: Går det bra för folk, gör vi rätt saker?
Evidensen då?
Är det inte bra att man kan visa att vissa metoder fungerar bättre än andra. Det är inget fel med det. Felet ligger i att man utgår från att alla är lika och det enda evidensen visar är att just denna metod fungerar – för vissa.
Det Socialstyrelsen säger om evidens är att man ska väga samman den bästa tillgängliga kunskapen med professionens expertis och lägga särskild vikt vid den enskilda personens erfarenhet och önskemål. Och det är här det krockar på riktigt, eftersom billigast alltid vinner, och då spelar varken evidens eller kvalitet någon roll.
Det som händer i praktiken är att professionen ägnar sig åt att fylla i blanketter och samla in alla papper som brukaren förväntas presentera för att få någon hjälp över huvud taget, för att bekräfta evidensen. Brukaren hänvisas till billigaste alternativ, oavsett vilken bakgrund, vilka erfarenheter eller önskemål han har.
Professionen drunknar i administration och kan känna sig nöjda med att de följt riktlinjerna. Brukaren skickas till billigast tänkbara insats och är också den som får bära ”misslyckandet” om man inte blir hjälpt av insatsen.
Slakta de nyliberala utförsäljningarna…
Om man ska återupprätta Socialtjänstlagens portalparagraf förutsätter det att man slaktar de nyliberala utförsäljningarna, stoppar vinster i välfärden och andra heliga kor som fått styra allt för länge. Det betyder att medborgarna igen har rättigheter och inte betraktas som varor som köps och säljs.
Det nuvarande systemet är dyrt och ger inte folk den hjälp Socialtjänstlagen säger att de ska ha. Har man varit med ett tag och sett olika tåg komma och gå i vård-Sverige blir man lite trött. Och ganska förbannad.
Text: Sonja Wallbom
