Den 20 maj i år berättade vi om svårt cancersjuka Jonna som fått brev från socialtjänsten med kallelse till möte för ”planering mot egen försörjning”. Nu händer det igen. Ett nytt brev, samma budskap, samma verklighetsfrånvända krav.

Det börjar som vanligt: ett brev som låtsas vara början på något positivt — ”planering mot egen försörjning”. Som om en person som försöker överleva en aggressiv cancersjukdom och en käkinfektion vore en deltagare i ett motivationsprogram, inte en människa som kämpar för sitt liv.

Läs hela brevet

Och timingen är nästan absurd.

På söndag är det val. Alla partier talar om arbetslinjen. Alla försäkrar att vi lever i ett välfärdssamhälle. Alla säger att trygghetssystemen fungerar.

Men ingen nämner människor som henne. Det är som om hon inte finns. Som om dödligt sjuka, svårt infekterade, utslitna kroppar inte är en del av den berättelse politiken vill hålla fram.

I valrörelsen pratar man om ”incitament”, ”aktivering”, ”vägar till arbete”. I verkligheten får hon ännu ett möte för ”egenförsörjning”, trots att hennes kropp gör allt den kan för att hålla ihop.

Ironin är skarp:

Vi har en socialtjänst som säger att den är individanpassad. Men den klarar inte ens att läsa akten innan den skickar ut krav.

Vi har en politisk retorik som säger att välfärden är stark. Men svårt sjuka människor tvingas gång på gång bevisa att de är sjuka.

Vi har en arbetslinje som sägs vara ”för alla”. Men den behandlar dödligt sjuka som om de vore arbetslösa.

För henne är det inte ett misstag. Det är ett mönster. En ritual där varje ny handläggare börjar om från noll, och där hon tvingas förklara — igen — att hon inte kan arbeta. Inte för att hon saknar motivation, utan för att hon försöker överleva.

Det är fruktansvärt. Inte bara för att det händer. Utan för att det händer igen. Och igen. Och igen.

Samtidigt står politikerna på scen och säger att välfärden fungerar. Att ingen ska falla mellan stolarna. Att tryggheten är stark.

Men hon faller. Hon faller varje månad. Och ingen nämner henne i valrörelsen.

Det är inte för att hon är ensam. Det är för att hon är obekväm. Hon passar inte in i berättelsen om ett välfärdssamhälle som fungerar. Hon är beviset på att det inte gör det.

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029