Att inte ha ett bostadskontrakt är lika med hemlöshet och på det mötas av avslag på avslag kan nog få vem som helst att känna hopplöshet.
*Strukturellt hemlös.
Mycket som jag tampats med är byråkrati, paragrafer, policys, regler, juridik och lagar.
Som ensam individ skulle man hävda sin rätt, sitt behov och visa på sina fördelar vid en ansökan.
I början efter vräkningen insåg jag inte hur lite man kan påverka. I min ovisshet där jag som så ofta ställde mig frågan:
”Förstår de inte att jag behöver hjälp?”
Är man ansedd som ett egoistiskt offer när man till slut förstår att principer går före behov?
Hur kränkt eller orättvist behandlad jag än kände mig, blev det så svårt att acceptera deras bedömning om mig.
– I början var jag arg. Knöt näven i fickan.
– Sen kom det jävlar anamma.
– Efter ett tag byttes det ut mot frustration. Sen blev jag uppgiven.
– Sen blev jag håglös.
– Sen var det liksom ingen idé längre. Har man inte styrkan är man förlorad.
– Jag tvivlade som optimist och blev pessimist.
– När jag till slut insåg att, jo då, de visste, så utgjorde det ändå ingen skillnad.
– Man var lika utlämnad ändå.
I det ögonblicket när man inser den tomheten att vara utlämnad, faller man lång långt ner.
I det ögonblicket är det så svårt att acceptera sig själv.
I det ögonblicket när man förstår, att om de nu inte ska tro på mig, hur kan man då förvänta sig jag ska göra det?
I det ögonblicket lägger man all skuld på sig själv. Jag är väl värdelös då. Misslyckad.
I varje beslut med avslag hänvisades till föregående beslut på avslag. Ändå fick jag bekräftelse på att varje ansökan behandlades individuellt.
Jo visst, tjena!
- “Du har varit för selektiv i ditt sökande och inte har gjort tillräckligt för att förändra din situation”
- “Det framgår även av dina tidigare beslut vad som gäller för ditt avslag”.
- ”Vi gör samma bedömning som Socialtjänsten och avslår din ansökan”. (Förvaltningsrätten)
Inför varje gång, skulle jag påvisa mina rättigheter för att de skulle godkänna ansökan.
Efter varje gång, kunde de angett vad som helst för att bevisa sina rättigheter för ett avslag.
Mitt i allt kände jag mig ensam.
Jag var ju bara jag, jämfört med de på Socialen och Förvaltningsrätten. Senare har jag förstått att jag var absolut inte ensam.
Nu är det 33000.
Ska man anse att så länge principer går före behov, kommer inget förändras?
Ska det därmed anses vara ett skäl nog till att hemlöshet förblir acceptabelt?
Skribent: Nettan
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
*Det finns de som saknar egen bostad därför att de inte har ekonomiska förutsättningar att ta sig in på den vanliga bostadsmarknaden, den hemlösheten kallas strukturell.
