Det har jag gott om. Dagarna flyter på.
Vissa morgnar när jag vaknar får jag tänka efter vilken veckodag det är.
Är jag osäker kollar jag på mobilen.
Får dåligt samvete om jag vaknar sent. Typ vid halv sju.
För i mitt stilla sinne vore det mer normalt att kliva upp vid halv 5.
Om inte kan jag ju låtsas att min dag ska fyllas med något annat än bara tid.
Vara tillgänglig för någon mer.
Vara tillgänglig för den som uppskattar mig.
Rutiner.
Synlig.
Behövd.
Oumbärlig.
—————–
Det fanns en tid då jag klev upp halv fem.
När jag fortfarande hade hopp.
Var beredd.
Väntade på ett positivt samtal.
Väntade på ett positivt mejl.
Det har inte kommit än.
Tid.
Väntar.
Förstår än mer att jag blir mer och mer osynlig.
Är inte beredd längre.
Det är liksom ingen idé längre.
Tid.
Den styrkan och det hoppet att bli synlig utgörs på hur andra bestämmer vart jag ska ses som. Mitt värde som människa ska inte utgöras av vad andra anser om mig.
En belastning.
Ett hopplöst fall.
Förverkad.
Vill inte tappa fotfästet.
Vill hålla mig kvar i den verklighet som står till buds för så många andra.
Min syn på mig själv. Min vilja
Jag kan.
Jag vill.
Jag längtar.
Här är jag.
Se mig.
Hör mig.
Är jag gnällig?
Tycker jag för mycket synd om mig själv?
Är det endast sett utifrån mitt sätt att se det? Är jag för egoistiskt i mina bedömningar?
Är det bara jag som utmålar mig själv som ett offer? Är mina värderingar bara hjärnspöken?
Som arbetslös förstår jag att dagens fokus på arbetslöshet gör gällande att man ska var ung, rask, formbar och högutbildad. Och framförallt vara hungrig på att förverkliga sina framtidsdrömmar.
Nej jag har ingen flashig utbildning.
Än mindre rask.
Formbar? Ja i den mån man accepterar mig för den jag är.
Ung?
Nej men erfaren och innehar egenskaper som borde värderas just utifrån mitt långa arbetsliv.
När dessa värderingar frångås är det inte mer än vad en arbetsgivare ställer som krav.
Naturligtvis ses både yngre och medelålders som mer åtråvärda.
För de har mer att tillföra en verksamhet helt enkelt sett utifrån tid och sin förmåga.
Vad har jag att komma med i jämförelse.
För mig massvis.
För dem ingenting.
Hoppet krymper i takt med tidens obevekliga sanning.
Det rår jag inte över.
Väntan har bytts ut mot att bara vara.
En ofrivillig avundsjuka.
Ett vakuum.
Allt bara flyter på.
Andas.
Med att välja mellan att se verkligheten och sanningen.
Eller tro på att jag är värd att stå ut lite till.
Min tid kommer.
Vad den ska bestå utav avgör inte jag.
Det är inte min brist på att göra allt jag kan.
Arbetsgivarnas marknad.
Välj och vraka.
Tid.
Den stannar inte.
Imorgon är det torsdag.
Ska kliva upp kl halv fem.
Skribent: /Nettan
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
Läs också…
