”Fredagsmys”
Uppe sen 04 ....
Varför då ?!?
Annars vore det inte så.
Ganska rofylld.
Ingen brådska.
Än.
Snart vaknar världen.
Då blir det bråttom igen.
Tystnaden bryts.
Lugnet tar fart.
Dagen börjar med en rivstart.
Stressen kryper till mitt bröst.
Lugn! ropar en inre röst.
Jag hinner inte.
Hinner inte höra.
Trafiken omkring mej sluter till mitt öra.
Jag går tills benhinnorna värker.
Men jag går emot smärtan fram.
Jag måste med bussen.
Det är morgonskjutsen.
Står som ett fån och väntar.
Jag har sprungit i onödan.
Alldeles för tidigt står jag ute i regnet.
Igen.
Stressat och skyndat av bara farten.
Irriterad.
Det känns onödigt att vänta.
Slöseri med tiden.
Hade ju kunnat hinna mer.
Måsten är allt jag ser ....
Vilken framtid !
Men jag blir glad när jag ser den gröna bussen svänga fram runt hörnet mot mej.
Jag enkelt komplicerade tjej.
Glad att efter en tid i kylan få sätta mej ner.
Så jag märker hur jag fånigt småler.
Hinner knappt till sätet förrän bussen kör.
Jädrans vad det går undan idag.
Låtsas upptagen med tlfn (FB är döviktigt)
Livrädd att behöva vara social.
Tittar ner.
Gör mej osynlig.
Och det funkar för alla andra gör likadant.
Vi medresenärer i livet.
Känns lite övergivet.
Överdrivet.
Så vem ska ta första klivet ?
Jag tar det.
Fort av bussen och vidare iväg.
Upp för backen till ing 10 på ackis.
Med huvudet sänkt och raska steg.
Jag nästan snubblar in bland glasdörrarna.
Uppför rulltrappan.
Måste ändå heja på hon i receptionen.
Hon gör mej alltid glad.
Sen vidare upp i hissen.
Tänk om nån mer åker med !!!
Panik.
Så telefonen blir en utmärkt hideaway igen.
En trofast följeslagare och vän.
Andas.
Jag får inte glömma att andas oxå.
Fort ut genom hissdörrarna och över den förbannade bryggan med glasväggar.
Kö ....
Självklart är det kö idag till att få komma in.
Systemet ska värna om vår sekretess.
Jag blir så förbannat trött och less !
I väntan på insläpp har många fått ny kontakt.
Vi har ju ändå rätt mkt gemensamt.
I kön på öppenvården 4 bmm.
Det är en sluss till receptionen.
Sekretessen är bra.
Den hörs ända ut i korridoren.
Äntligen min tur.
Det känns bara så onödigt.
Så tjatigt.
Samma lika två gånger i veckan.
Inga nyheter.
Inga hemligheter.
Löpande band på kölapparna.
En i taget.
För sekretessen.
På väggen sitter nummertavlorna som avslöjar våra ärenden ändå.
Vilket snille som tänkte till här då ....
Suck.
För egen del spelar det ingen roll.
Vi sitter alla i samma båt.
Nånstans.
Snart min tur.
Och sen fort iväg igen.
Jag skulle varit på min behandlingspraktik för nån minut sen.
Fast jag knappt hunnit andas har tiden rusat.
Andfådd.
Ont i bröstet.
Det känns i benen att springa uppför dödens backe till en annan bussplats.
Och där ser jag bussen åka precis.
Ante mej.
SMSar att jag blir sen.
Och det är ingen fara.
Ändå kan jag inte slappna av.
Jag kanske har för höga krav.
Klockan är lite drygt 8:30 när detta beges.
Det är ett maraton att försöka passa bussar.
En brottningsmatch runt urtavlan.
Ett kinaschack med sjukhuset.
Och ett stort jävla monopol med krav och regler som kräver min närvaro.
Men det är min tillvaro.
Och det är så här just nu.
Snart helg.
Lika stressig den fast utan tider att passa.
Suckar djupt och undrar - varför?
Därför!
Skribent: Ylva Larsson
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
Läs också…
Här kan du läsa: Vad är bipolär?
