När Jonna kämpar för att överleva sin spridda bröstcancer, kämpar socialtjänsten för att få henne att överleva sin brist på arbetslinje. För hon måste ju ”göra rätt för sig”.
”Hej Jonna! Välkommen på nybesök hos oss avseende ansökan om ekonomiskt bistånd. Under besöket kommer du få information om de rättigheter och skyldigheter som finns kopplat till ekonomiskt bistånd. Tillsammans kommer vi prata om din ekonomiska och sociala situation för att göra en planering kring hur du långsiktigt ska närma dig egen försörjning.”
Så här låter det när en myndighet, fullt informerad om att Jonna har lokalt avancerad bröstcancer med skelettmetastasering, ulcererande tumör, upprepade infektioner, feber, stark smärta och pågående cytostatika- och immunterapi väljer att bjuda in henne till ett samtal om hur hon ska ”närma sig arbetsmarknaden”.
I sjukintyget står det svart på vitt:
”Kan ej arbeta i nuvarande tillstånd.” ”Spridd cancersjukdom med risk för allvarlig försämring inom 5 år.” ”Intensiv behandling pågår.”
Om hon överlever följer troligtvis år av rehabilitering. Men i socialtjänstens värld är Jonna inte en människa i livshotande sjukdom. En människa som kämpar för sitt liv. Hon är någon som inte ”gör rätt för sig”. Ett projekt. En avvikelse. Ett ärende som ska ”planeras”. En kropp som ska optimeras tillbaka till produktion.
Det är nästan poetiskt, om man har en riktigt mörk humor.
För här sitter Jonna och försöker överleva dagen utan att tumören börjar blöda, utan att infektionen blossar upp, utan att smärtan gör henne sängliggande. Och samtidigt ska hon alltså förklara för en myndighet varför hon inte ”närmar sig egen försörjning”.
Det är svårt att inte tolka det som en spottloska i ansiktet. En myndighet som är satt att hjälpa henne, men som i praktiken säger:
”Vi hör vad du säger, Jonna. Vi ser vad läkarna skriver. Men vi väljer att låtsas som att du bara är lite… omotiverad.”
Det är så här överheten maler ner människor: Genom att låtsas att lidande inte finns. Genom att reducera människovärde till arbetsförmåga. Genom att behandla svårt sjuka som om de bara inte ”gör rätt för sig”.
Och Jonna? Hon blir berörd av det omänskliga i tonen från en myndighet med ansvaret att vara det yttersta skyddsnätet för människor som inte har något annat kvar. Hon gör allt hon kan för att överleva. Det är bara inte tillräckligt för ett system som inte längre ser människor som inte kan arbeta som människor, utan som något annat, väsentligt lägre och sämre.
*Jonna heter egentligen något annat.
Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
