Ibland kan det vara så lite som gör att den där gnistan av hopp, eufori dyker upp som man längtat så efter skriver Nettan.
Det där pirret i magen där förväntan övergår i en vetskap att det man längtat efter snart ska bli sant.
En hissnade känsla av glädje och skratt.
Åh så som man längtat!
Kanske det var en resa till ett varmare land, kanske en snygg jacka, ett par tuffa skor av märkesklass eller äntligen den där dyra sköna bilen…
Vi längtar alltid efter något som ger oss glädje.
Vi längtar efter något som ger livet en mening.
Vi längtar efter något som kan fylla våra liv med.
Vi längtar bara av att få längta efter att få längta.
Vi längtar till att stäva mot de ouppnåeliga målen som ska ge den där kicken. Vi längtar efter den där härliga pirrande känslan ungefär som att vara kär.
__________
Det är förståeligt att den rätten har vi alla. Ingen ska bli fråntagen sina drömmar och sina önskningar.
Så länge man har förmågan att förstå att det man önskar och får uppfyllt ska vara med tacksamhet.
Inte enbart för att bara få känna pirret i magen.
Efter att önskan är uppfylld infinner sig den där längtan åter igen.
Ett nytt mål för att åter igen låta drömmarna söka efter en ny önskan att uppfylla.
__________
Det finns de som längtar efter värme.
Det finns de som längtar efter att få ta vägen någonstans.
Det finns de som längtar efter att ha ett mål i livet.
Det finns de som önskar att de hade möjligheten att önska.
Det finns de som inte minns hur man kan uppnå en eufori av välmående.
Det finns de som önskar de hade styrkan och förmågan att bry sig.
__________
Att tappa allt hopp där det enda som finns att förstå är att det är bara du själv som kan förändra. När styrkan inte finns där finns det ingen som lyssnar. Livet bara går vidare. Inga drömmar blir till.
För det är liksom ingen idé.
Att uppleva känslan av uppgivenhet är och att uppleva ingenting.
Man bara är.
Ingen heder.
Ingenting.
Bara tomhet.
__________
När man hamnar i hemlöshet är man i ett hopp att det kommer ordna sig, det blir bättre. Sen faller man en liten bit till och man börjar bli svagare. Det blir mindre och mindre hopp och en känsla av man är fan ensammast i hela världen. Ingen förstår, ingen vill lyssna.
Den tomheten är olidlig.
Den gnager på dig inifrån.
Tystnad.
Skuld. Skam.
__________
Sen kom den trots allt.
Den där lilla, lilla gnistan att: Jovisst det var nog någon som ville lyssna i alla fall.
Den värme som infinner sig när en liten hälsning på facebook infann sig. Jag grät av glädje. Jag fick någon att lyssna. Det gav mig åter en gnista av hopp. Mitt pirr i magen. Inte av något jag hade förväntat mig. Det gavs helt enkelt utan att jag bett om det.
Så tappa inte hoppet.
När man minst anar det finns det där.
En känsla av eufori i en liten hälsning kan betyda så mycket.
Det har så stor betydelse att tillåta sig själv våga hoppas.
Så dröm vidare.
Nu och för alltid.
Jag lovar att man mår bra.
Skribent: Nettan
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
