Den 30 januari 2017 beslutade kommunfullmäktige i Stockholm att anta ”Vision 2040 – Ett Stockholm för alla”.
Stockholms stad skriver på sin hemsida:
”Stockholm ska vara en stad som får alla att växa, där alla barn och vuxna har framtidstro och möjligheter att förverkliga sina liv. Stockholm ska vara en sammanhållen stad som sjuder av liv och rörelse i alla stadens delar. Den offentliga välfärden är en grund för livskvalitet och trygghet för stockholmarna under livets alla skeden.”
Det låter ju bra. Ser bra ut. På ytan. För om man jobbar i vår bransch så är det tydligt att bakom den tunna fasaden och de vackra orden är det annat som gäller: budgetdisciplin, och enligt de flesta personer med insyn vi pratat med, har inte stadsdelarnas socialtjänster fått mer pengar i sina budgetar under denna regim jämfört med det borgerliga styret.
En fråga om liv och död
Man kan tro att det här inte spelar någon roll – men i själva verket är det en fråga om liv och död för de mest utsatta människorna i vårt samhälle. Ett exempel på hur det kan se ut:
Robert; 64, hade bott ett par år på ett lågtröskelboende. På lågtröskelboendet hade han ett eget rum och han fick mat. Han kunde tvätta, både sina kläder och sig själv. Robert fick under förra året diabetes och under perioder var han klart förvirrad. Robert använde amfetamin regelbundet. Visst hände det att han gick utan några dagar men det var mest av misstag. De dagar han var utan var han minst sagt tvär men det löste sig snabbt när tillgången ökade. Robert fungerade efter sina förutsättningar bra på lågtröskelboendet men för alla som jobbade där stod det klart att han inte skulle klara sig lång tid i ett mer självständigt boende där man t.ex. måste laga sin egen mat.
Socialtjänsten i Stockholm lyssnar inte
I höstas beslutade hans socialsekreterare på en av de södra stadsdelarna att han skulle flytta till ett mer självständigt, ett drogfritt boende. Personalen informerade både muntligt och skriftligt att Robert inte skulle klara av varken självständigheten eller drogfriheten. Socialtjänsten lyssnade inte på det örat och det stod alldeles klart för alla inblandade att det var kostnadsskäl som stod bakom detta beslut.
Robert fick inte bo kvar och han fick heller ingen hjälp med att flytta. Han visste inte att man kunde ansöka om sånt så det blev många vändor med en kundvagn fram och tillbaka över Södermalm. Efter en månad berättade Robert på det nya boendet att han använde amfetamin och inte kunde eller ens ville sluta. Han hoppades på att därigenom få tillbaka sin plats på lågtröskelboendet. Svaret blev utskrivning och Robert gick ut i akut hemlöshet.
Robert blir bara sämre och sämre
Nu bor Robert på ett akutboende. Han klarar inte av att sköta sin hygien. När han besöker lågtröskelboendet för att prata och dricka kaffe så får personalen ibland säga åt honom att gå ut eftersom han luktar illa. Han är sjuk, diabetesen är värre, urinvägsinfektioner kommer och går. Han är inte kapabel att sköta om sin sjukdom. Det är en fråga om tid innan Robert dör. Allt med socialtjänstens goda minne.
Hur var det de skrev nu, kommunfullmäktige? Jo just, det: ”Stockholm ska vara en stad som får alla att växa, där alla barn och vuxna har framtidstro och möjligheter att förverkliga sina liv.”
Det är inte framtidstro och självförverkligande som präglar Roberts nuvarande tillvaro. Det är istället nåt helt annat. Staden håller i god ordning och med öppna ögon på att avsluta Roberts liv.
Ett Stockholm för alla? Tror inte det!
Text: Per Sternbeck
Här kan du läsa ”Vision 2040 – Ett Stockholm för alla” (PDF)
