Tappat kontrollen över mitt liv. I ett tillstånd att acceptera utifrån vad andra har planerat för mig. Det innebär att jag liksom står still. Fastlåst i en position där min egen påverkan inte ger något resultat.
Ändå fortgår det.
Utan att jag ser något som kan förändra det mer än jag själv.
Med funktionshinder och söka jobb har det inneburit att bli långtidsarbetslös.
Tappar mer och mer självförtroende.
Fick kontakt med en psykolog. Det blev ett telefonsamtal. När jag förklarat hur allting är tyckte hon att det vore bättre med en kontakt med en kurator.
Mötte en kurator. En gång. Förklarade ännu en gång om hur jag mår, så kunde hon konstatera PTSD. Skulle kontakta kommunen och höra sig för om de kunde hjälpa mig med någon sysselsättning.
Det lät ju positivt.
Tiden gick.
Tog kontakt igen och undrade varför den där kontakten dröjde. “Oj förlåt, det hade jag glömt bort!”
Har man inte PTSD innan, så ser de väl till att man får det!
Det blev ingen nämnvärd uppföljning från kommunen. Det blev ett mejl, sen inget mer.
Fick telefonkontakt med en läkare på min vårdcentral.
Sa att den där utlovade hjälpen blev det ingenting med.
“Förstår att du inte mår bra. Vill du att jag skriver ut någon medicin till dig? Så att du mår bättre?” En bedömning gjord per telefon.”
Tackade nej. Även om jag skulle må bättre förändrar det ingenting för jag är lika arbetslös för det. Kan man medicinera bort arbetslöshet?
Där befinner jag mig fortfarande.
Och mår skit. Arbetslös. Tröstlös. Rastlös. Håglös. Hopplös.
Man är en sambandscentral. Gör si och gör så, det kommer bli bra! Man gör si och så och inget blir bra. Bollandes mellan olika program utan tillstymmelse till att se någon ljusning.
Är medveten om att så länge det här pågår är jag i ett slags mellanläge. Tassar på tå inför mig själv. Antingen väntar ett totalt haveri med förlust av en rasande ekonomi och risken för att bli hemlös. Igen.
“Man ropar på hjälp. Man vill vara stark och tänka positivt.
Det kommer ordna sig!
Nähä? Va? Gör det?
Det är väl inte frågan på om det ordnar sig utan på när!
Och varför måste man krångla till det!”
I början var man arg, frustrerad, ledsen, nu orkar man inte ens vara det.
I ett tillstånd av en inre mental stress och de ständigt övervakande ögonen på om man gör tillräckligt. Vet vad som kan ske om man inte gör det som krävs.
Fast i ett system som mer och mer uppenbarar sig som att min svaghet är liksom meningen. Som långtidsarbetslös enligt regelverket ska jag själv se till att det tar slut. Blir det inget resultat och om jag misslyckas är det jag som får ta straffet. Utebliven ersättning.
Man skrumpnar och förintas under tiden som regelverket är som det är.
“Svaga göres sig icke besvär”
Och det är kanske det som är meningen.
Under tiden är jag så förbannat trött.
Skribent Nettan, långtidsarbetslös med funktionshinder
info[@]equalsthlm.se
070-7972029/
Läs också…
Långtidsarbetslös lika med slapp, slö och likgiltig?
En arbetslös tant med “bäst före datum”
