Jag är frisk. Jag har inte blivit slagen, sviken eller sönderstressad av livet. Jag har inga funktionsnedsättningar, inga beroenden, inga myndigheter som jagar mig. Jag kan arbeta och jag arbetar. Jag har en fru som tjänar bra, en bil som startar, ett sommarställe som står kvar och en bostadsrätt som inte hotas av vräkning.

I den politiska retoriken är jag en av dem som ”jobbar hårt” och ”gör rätt för mig”. Jag är den där moraliska guldklimpen som ska belönas med ännu ett jobbskatteavdrag. För jag måste ju få köpa… ja, vad då egentligen? Jag har ju redan allt jag behöver. Belöningen handlar inte om behov, utan om ideologi.

Och så finns de andra.

I mitt arbete möter jag människor som inte har fått det där livet. Människor som är sjuka, funktionsnedsatta, våldsutsatta, hemlösa. Människor som blivit slagna redan som barn och sedan slagna av systemet som vuxna. Människor som inte äger någonting, som ibland inte har mat för dagen, som lever med en stress som äter upp dem inifrån.

I den politiska debatten gör de inte ”rätt för sig”. De ”jobbar inte hårt”. De är, enligt retoriken, ”de där” som ligger på en divan och äter chokladdroppade vindruvor medan de väntar på nästa feta bidragscheck.

Det är en bild som är så verklighetsfrånvänd att den borde klassas som satir. Men den är politik.

Jobbskatteavdragets mirakel

Under de senaste tio-femton åren har människor som jag fått betydligt mer pengar att röra oss med. Jobbskatteavdragen har regnat över oss som en mild sommarbris av ekonomisk uppskattning. Vi som redan hade det bra fick det ännu bättre.

De som inte kunnat arbeta? De fick ingenting.

Socialförsäkringarna har inte höjts i ersättningsgrad. Kostnaderna har sprungit i väg. Ersättningarna har i praktiken blivit mindre värda.

Men vi som ”gör rätt för oss” – vi har fått mer. Och mer. Och mer.

Konsekvensen: ett system som krymper

Skattesänkningarna har inte varit gratis. De har gröpt ur sjukvården, socialtjänsten, myndigheterna. Köerna har växt. Behoven har ökat. Och vi som har råd har löst det genom att köpa privata alternativ.

Det är det nya samhällskontraktet: Du får vad du kan betala för. Resten får stå i kö.

Mitt val

Så när politiken säger att jag ska få ännu ett avdrag, ännu en belöning för mitt ”hårda arbete”, då undrar jag:

Varför? Det är inte jag som behöver mer. Det är människorna jag möter varje dag. De som gör allt de kan för att överleva ett system som belönar mig för att jag råkar vara frisk, fungerande och född på rätt sida av statistiken.

Och här kommer det ironiska i sammanhanget: Det är inte ens en fråga om ”snällhet”, ”solidaritet” eller ”bidrag”. Det är en fråga om grundlag.

I grundlagen står det att det allmänna ska verka för att ”alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället” och att det ska ”trygga rätten till arbete, bostad och social trygghet”.

Det är alltså inte en politisk ambition. Det är en skyldighet.

Mitt val är därför enkelt: Sluta belöna mig. Börja ge människor det de har rätt till enligt grundlagen.

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029