Jag fick efter en vecka på Rättsmedicinalverkets rättspsykiatriska utredningsavdelning diagnosen vanföreställningssyndrom, jag genomgick först en paragraf 7 utredning där det bedömdes vara omöjligt att fastslå ifall jag led av en allvarlig psykisk störning vid gärningen, senare under den stora rättspsykiatriska utredningen bedömdes jag lida av ”okorrigerbara vanföreställningar” och att min föreställningsvärld tagit över helt.
Det jag försökte förmedla till den fint betitlade så kallade specialisten i rättspsykiatri var att jag blivit rånad, misshandlad och bestulen på nycklar, därefter haft hembesök av mindre trevliga personer. Under min tid i häktet för ett hot brott riktat mot 2 psykiatriker träffade jag 6 st psykiatriker och blev bedömd som frisk 8 gånger, jag har visat dokumentation på att jag blivit trakasserad av kriminella (Polisanmälningar) trots detta är det otänkbart att jag skall få en second opinion gällande diagnosen vanföreställningar.
Jag har nu förvarats och tvångsmedicineras (jag skriver förvarats för rättspsykiatrin är mer förvar än vård enligt min erfarenhet) sedan den 29 april 2020 jag har tvingats genomlida hemska biverkningar av mediciner som jag inte ens önskar min värsta fiende.
Second opinion lyser med sin frånvaro även om läkaren medger att mitt vanföreställningssyndrom är i remission, vårdtiden är i snitt 60 månader inom rättspsykiatrisk slutenvård. Min riskbedömning går åt rätt håll men någon second opinion blir det inte.
Skribent: Alexander N, patient på H3 Helix
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
