Varje vår publicerar Socialstyrelsen statistik över läkemedelsförskrivningen i landet. Det brukar då komma frågor från journalister runtom i landet om förskrivning av narkotikaklassade ADHD-mediciner till barn och ungdomar. De får då ett standardsvar av ansvarig handläggare på Socialstyrelsen. Ett standardsvar som är framtaget av läkemedelsindustrin.
Den 14 mars skickade skribenten och researchern Janne Larsson ut en ironisk artikel där han förutspådde att Socialstyrelsen som ett svar på den skenande förskrivningen av ADHD-medel till barn skulle ge ett standardsvar som på ett ungefär låter så här: ”Det råder både underdiagnostisering och överdiagnostisering i ADHD”. Ett svar framtaget av läkemedelsindustrin i USA på 90-talet och som gör att journalister utan särskild kunskap i ämnet får svårt att ställa följdfrågor.
Janne Larsson är en av få, möjligtvis den enda, journalisten i Sverige, som har tillräcklig kunskap för att förstå och kritiskt granska hur det komplicerade samspelet mellan läkemedelsindustri, till läkemedelsindustrin knutna ”experter” inom professionen, och det som ska föreställa de granskande myndigheterna fungerar i landet.
I sin artikel räknar Janne Larsson på ett dräpande sätt upp vad socialstyrelsens utredare på området sagt i frågan under de senaste åren. Här ett axplock:
Den 20 december 2013 får Socialstyrelsens Peter Salmi frågan av Gotlands Allehanda (Socialstyrelsen utreder gotländsk adhd) om det kan vara rätt att 7 % av pojkarna (10-14) på Gotland får ADHD-medicin. Han svarar: ”Det är svårt att svara på om det är kliniskt motiverat”, och det trots att han i nästa andetag säger att ”förekomsten av adhd är bara 3-5 procent av befolkningen. Och dessutom ska inte alla behandlas. De flesta ska klara sig med psykologiska och pedagogiska åtgärder.”
Den 4 juni 2014 är det dags igen. Nu berättar Läkemedelsvärlden i artikeln Fortsatt ökning av adhd-medicinering: ”Fem procent av skolpojkarna beräknas ha adhd, drygt fyra procent medicineras.” Salmi berättar att om den beräknade förekomsten fem procent är korrekt så bör ökningen inte fortsätta länge till, och säger: ”Man kan nog i princip säga att kvoten är fylld.” Det berättas i artikeln att förskrivningen till pojkar på Gotland är 7,5 %, i Gävleborg 6,4 % och i Västerbotten 6,0 %, jämfört med Kronobergs län med 2,7 %. Och Salmi kommenterar med att man ”vill i nuläget inte kalla det över- eller underförskrivning”. Men berättar han också ”generellt kan man säga att om siffrorna börjar skena, vi har ju ett beräknat snitt på fem procent, då kanske det börjar handla om överförskrivning”.
Den 6 maj 2016 är det dags igen i artikeln Fördubbling av adhd-medicin på fem år i tidningen ETC. Vi får veta att Sverige är ett av de länder där det skrivs ut mest ADHD-preparat; vi får veta att det är pojkar i åldern 10-14 som har den högsta förskrivningen, och att skillnaderna mellan länen är stor: ”I Gotlands län medicineras nästan var tionde pojke i åldern 10 till 14 år. I Västernorrlands län är andelen hälften så stor.” Peter Salmi får än en gång förklara: ”Vi vet inte riktigt vad det beror på. Det kan vara så att det faktiskt är vanligare med adhd i vissa län. Till exempel vet vi att det finns ett visst samband med socioekonomisk bakgrund och adhd.” Och det här:
Att det skulle handla om överdiagnostisering när nästan var tionde pojke får medicinering, som på Gotland, tror han inte. ”Det är i och för sig svårt att kontrollera, men vi utgår från att professionen utreder varje barn noga.”
Den 8 juni 2016 släpper Socialstyrelsen ett nytt pressmeddelande Stora skillnader i användning av adhd-läkemedel om en uppdaterad rapport för 2015. Vi kan i rapporten läsa att i 21 kommuner fick mer än 10 % av pojkarna (10-17) ADHD-preparat (mot i sju året innan); i 168 kommuner fick mer än 5 procent av pojkarna (10-17) ADHD-preparat under 2015 (mot 110 året innan).
Peter Salmi tycker att en passande kommentar är som följer: ”Förekomsten av adhd bland barn i skolåldern har i vetenskapliga studier internationellt uppskattats till omkring fem procent, så nu ligger vi ungefär där man kan förvänta sig vad gäller läkemedelsbehandling vid adhd.” Och vidare:
”Vi kan i vissa delar av landet ha en överdiagnostisering och i andra delar en underdiagnostisering. Vi följer noga utvecklingen. Det är viktigt att personer som är i behov av läkemedel får det, men även andra insatser som exempelvis psykologiska och pedagogiska kan räcka.”
Så här rullar det på, år efter år, med märkliga och kryptiska uttalanden från Peter Salmi där han och den myndighet han företräder, Socialstyrelsen, framställer det som att ADHD-diagnosticeringen och den följande förskrivningen av diverse preparat, är en naturkraft omöjlig att styra. Vilket det naturligtvis inte är.
Om Socialstyrelsen var en seriöst kontrollerande och granskande myndighet, om man ville sänka förskrivningen av ADHD-preparat till barn för att hitta andra metoder med t.ex. färre biverkningar, skulle man ju inte anlita barnpsykiatriker Kerstin Malmberg och Håkan Jarbin som öppet anger att de har ekonomiska kontakter med läkemedelsföretag, som myndighetens huvudexperter på området. Med denna ”lösning” ligger fältet öppet för att istället för att sänka, öka förskrivningen av preparaten, vilket är det som sker i Sverige.
Men detta berättar inte Peter Salmi eller någon annan företrädare för Socialstyrelsen.
Mönstret sett över landet är ganska tydligt. På de platser i landet där det är högst förskrivning av ADHD- läkemedel arbetar psykiatrer med täta band till läkemedelsindustrin. Gotland, Gävleborg, Västerbotten är alla exempel på detta.
Inte heller detta är något som Peter Salmi problematiserar eller över huvud taget förmedlar. Istället utgår han och myndigheten från att ”professionen utreder varje barn noga.”
Och så var det dags igen för årets papegoja. I tidningen ”Läkemedelsvärlden” förmedlar han den 9 april 2018, följande, apropå att barn som får läkemedel för ADHD redan är större än den förväntade utifrån den uppskattade förekomsten, som är fem procent.
”Det finns ingenting som tyder på att det kommer vända tvärt eller mattas av inom kort, utan det här kommer att fortsätta, säger Peter Salmi, utredare på Socialstyrelsen.”
”Det talas ju en del om överdiagnostisering i medier, säger Peter Salmi. Men då måste man även tro att det finns en underdiagnostisering. Men Socialstyrelsen kommer att komma med mer i det här ämnet.”
Papegojor kan egentligen inte prata. De härmar ljud så att det låter som mänskligt tal men de förstår inte innebörden av det de ”säger”. Det finns knep för den som verkligen vill lära sin goja att snacka. Framförallt handlar det om tid, tålamod och upprepning. Detta är något som tillverkarna av ADHD-medicin verkar behärska till fulländning.
