Jag borde inte kasta in handduken.
Jag har halva livet tvingats av och an av psykiatrin. Och trots nedslagenheten av att motarbetas på många sätt: Frihet är en föreställning. Men min frihet är min. Och även om mitt medvetande ännu så länge är diskvalificerat till exempel rent juridiskt är jag ju inte helt overklig att varsebli. Jag utgör en befintlig entitet – besjälad eller inte – som tänker att jag inte är så störd. Allvarligt talat… Mygg. Överdriven orättvisa. Överdrivet politiserad religion. Stereotypiskt konformistiska ideal; det finns störande moment i tillvaron. Sveriges Rättsväsende är inte ett av dem. Därför borde jag inte kapitulera.
I min överklagan efter Förvaltningsrättens beslut att förlänga vården var jag ganska förbluffad, jag nämnde bara de 8–9 felaktiga uppgifter i ansökan som föranlett deras avgörande. I ansökan berättar ”Chefsöverläkaren” om en fiktiv vårdplanering som skulle ha ägt rum en dag i maj. Det står att jag medverkade och att jag kommenterat den: ”Patient nöjd med planering”. Trots att jag ens inte blivit ombedd att uttala mig. Anamnesen, dvs sjukdomshistorien är med några få tillägg undantagna ett copy-pasta arbete från den första läkarens text sommaren 2016. Kännetecknet är megalomani.
Det kunde ju tyda på grandiosa föreställningar att jag hoppas bli friskförklarad. Det vore för mig personligen faktiskt något storslaget. Men mina tankar om mig själv som konstnär – (och till exempel inte kentaur) – är inte inbillade. Det är i verkligheten som jag gör musik och skriver. Och emedan psykiatrisk terminologi är särskilt tillämplig visavi de beteenden som går att betrakta som osunda nog för att det ska vara väsentligt med just psykiatrisk diagnostisering, till exempel när någon är farlig på grund av tokiga idéer, kan dessa diagnoser vara verklighetsfrämmande eller komplicera snarare än förenkla i andra sammanhang. Precis som konstnärlig känslighet inte med nödvändighet är någonting sjukligt – är skapande verkligen ett annat språk än det strängt psykiatriska.
På tal om rättssäkerhet:
Så jag hoppas nu att högsta rättsliga instans ska bönhöra mig, att de ska uppmärksamma det eventuella förbiseende som skett i Förvaltningsrätten. Att de ska betrakta avgörandet som vad vet jag: ”Slentrianmässigt” – När en patient i RPV överklagar beslut om förlängd vård går nog Förvaltningsrätten på läkarens linje i 99,5 % av fallen. Som vore det ett mönster värt att brytas. Det vore rättvist.
Ja psykiatrisk diagnostisering handlar ibland om kategoriska antaganden som innebär en märkning av patienten, vilket kan verka diskriminerande. Det är så klart inte intentionen. Åtminstone inte förevändningen att vårda och återanpassa (mig) till ett vanligt liv. Jag vet att det är mycket ambitiöst. Men jag hoppas att mitt mål kan betraktas som prejudicerande. Annars är jag mer eller mindre rättslös.
Det framgår av samtliga psykiatriska dramatiseringar av mig som jag tagit del av att det är just mina konstnärliga ambitioner – att skriva en bok, att spela in musik osv. – som är utmärkande för mitt vansinne. Pretentioner; Jag är ingen akademiker.
Rättspsykiatrin behöver bli mer modern
Mer terapeutisk. Att det finns en dialog mellan vårdgivare och patient är inte omöjligt. Istället för att fokusera så mycket på sjukdomsbilden och medicinsk behandling, själva kemin! Man borde värna om saker som hälsa och välbefinnande. Eller hur?
Jag har anledning att – hoppas – att allt ska gå vägen. Att jag kommer ut snart. Och att psykiatrin kommer ikapp i samhällsutvecklingen. Det vore politiskt korrekt. Men hälsosamt.
Inte sunt?
Skribent: D.S.
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
