Ett relativt vanligt samtal till oss på Equal kommer från människor som inte längre orkar ha med soc att göra. Som inte klarar av det. Som beslutar sig för att hitta pengar på annat sätt än genom att fläka ut sig och sitt liv och gång på gång låta sig förnedras av soc för att eventuellt få ut ett ekonomiskt bistånd. Det man beskriver är en känsla som mötet med socialtjänsten framkallar. Pengarna får man hitta på annat sätt. Man kanske lever på sin gamla mammas pension. Stannar kvar hos en våldsutövande man som trots allt erbjuder en bostad och mat. En del säljer saker för att överleva. Andra sin kropp. En del begår brott för att hitta lösningar på sina ekonomiska problem.
Socialtjänsten minskar tillgängligheten medvetet
Då andra myndigheter arbetar med att öka sin tillgänglighet och försöker öka servicegraden för att bli lättare för allmänheten att ha att göra med, går socialtjänsten en helt motsatt väg. Man gör det svårt att nå dem genom mycket korta telefontider, eller genom att ha kontaktcenter där man kan lämna meddelande till sin socialsekreterare som i sin tur ska ringa upp men så gör hen inte det.
Man ställer höga krav på den som överhuvudtaget ska söka ekonomiskt bistånd vad gäller att komma in med underlag på om man är kund i en bank eller så ska man bevisa att man inte är kund i en bank. Man ska visa att man inte har pantat saker, man ska visa att man inte äger saker, osv. Om man inte kan eller orkar komma in med alla uppgifter anses man inte ha medverkat till utredningens slutförande och då blir det inget försörjningsstöd.
Om man väl kommit in genom nålsögat och beviljats försörjningsstöd är ansökan och alla dess efterfrågade underlag så krånglig att många personer behöver använda sitt boendestöd för att kunna fylla i den rätt. Kommunen anställer alltså en särskild person som ska hjälpa en person att göra en korrekt ifylld ansökan!
Politiker älskar att hata bidragstagare
Politiker från olika partier älskar att hacka på, och göra ner personer som söker försörjningsstöd Politikerna älskar också att kostnaderna för ekonomiskt bidrag minskar och alltid beror det på en ”dynamisk arbetsmarknad” som just de lyckats skapa. Det kommer aldrig ett ord eller en analys om de medvetna försämringarna i tillgängligheten, hur dåligt människor mår av att möta systemet socialtjänsten (det ska vara jobbigt att söka socialbidrag) eller hur människor försörjer sig i stället för att få försörjningsstöd. (Vad som helst är bättre än att människor går på bidrag? Eller?)
I höstas (11/12-2021) skrev socialminister Lena Hallengren följande inlägg på sitt facebook-konto:
”GLÄDJANDE ATT UTBETALNINGARNA AV EKONOMISKT BISTÅND MINSKAR.
Möjligheten att söka ekonomiskt bistånd, det som tidigare hette socialbidrag, är samhällets yttersta skyddsnät. Det är inte avsett att fungera som långvarig försörjning men finns som stöd till personer som inte kvalar in i andra försäkringssystem, som t.ex arbetslöshets- eller sjukförsäkringen, och inte heller har egna medel att leva av. För bistånd ställs då tuffa krav och man måste göra det som kommunen bedömer att man behöver för att ta sig ur sin situation. Det kan handla om att genomgå utbildning eller delta i andra arbetsmarknadspolitiska insatser. Sedan 1 april i år har vi från regeringen också infört språkplikt i biståndet, vilket innebär att de som söker också kan åläggas att delta i språkträning.
I veckan fick vi senaste statistiken vad gäller utvecklingen för biståndet och det ser i grunden positivt ut. Andelen biståndsmottagare, som alltså någon gång under ett år har tagit emot bistånd, har sedan 2016 minskat och den minskningen fortsätter. Det är jätteviktigt och innebär att vår politik för jobb och snabbare integration har effekt. Samtidigt ser vi att det fortfarande finns en grupp som långvarigt är i behov av ekonomiskt bistånd men som egentligen skulle kunna arbeta.
Här behöver vi göra mer och se över lagstiftningen ytterligare. Som Magdalena Andersson angav i regeringsförklaringen behöver kommunerna ställa tydligare aktivitetskrav om ett visst antal timmar per vecka för dem som får ekonomiskt bistånd. Samtidigt behöver kommunerna då också ställa upp med sådana aktiviteter. Både de sökande och kommunerna behöver bli mer aktiva för att bryta segregationen och bygga det svenska samhället där alla deltar.”
Hur kall kan en socialminister vara?
Det är intressant att se hur kall och ytlig en socialminister kan vara. Hur ointresserad hon verkar vara av hur personer som tvingas leva på socialbidrag har det och mår? Och hur hon blandar hårdare krav-retorik med ord som syftar till att göra socialbidrag till en fråga om invandring. ”Språkplikt”, ”språkträning”, ”snabbare integration”, ”bryta segregationen”. Hon sprider en bild av att det bara är invandrare som får försörjningsstöd. Och mot det ”packet” är det ju okej att vara tuff. Då får man allmänheten med sig. Problemet är ju bara att det inte är sant. Det är en hel del ”renrasiga” svenskar som också går på soc. De behöver ingen språkträning, (kanske skulle soc behöva träning för att kunna kommunicera med dem?) men de skulle verkligen behöva integreras i samhället i stället för att stängas ute, på det sätt socialtjänsten mycket aktivt gör nu.
Social nedrustning när ekonomist bistånd minskar
Det är inte glädjande att utbetalningarna av ekonomiskt bistånd minskar samtidigt som befolkningen ökar. Det är ett tecken på social nedrustning och hårdare tag. Men i den rådande samhällsandan är det tillåtet, kanske till och med önskvärt för en socialminister att sparka på dem som redan ligger. Socialbidragstagare är vår tids spetälska som alla fritt kan sparka och gå loss på – när börjar vi bygga särskilda ghetton för denna grupp, som man gjorde förr i tiden?
Skribent: Per Sternbeck
info@equalsthlm.se
0707-972029
Ett svar
Mycket bra skrivet och tyvärr helt sant. I ”den bästa av världar” hade det säkert varit annorlunda, men här och nu är det ju precis såhär illa det är.