Sverige behöver ett bidragsgolv. Inte fler straff, inte fler kontroller, inte fler myter om människor som redan lever på marginalen. I Tidöregimens jakt på ”de som inte gör rätt för sig” har en gammal tankefigur återuppstått: att dela upp befolkningen i de närande och de tärande. Det är en farlig berättelse — och den är fel.
I Tidöregimens jakt på personer som lever på olika former av bidrag och ersättningar har uttrycket ”att göra rätt för sig ” dykt upp, gång på gång. I uttrycket ligger också det icke uttalade antagandet att det finns de som ”inte gör rätt för sig”. Man delar upp befolkningen mellan de som bidrar och de som får bidrag. Beskriver människor som lönearbetar som hårt arbetande, slitande för brödfödan med barn som aldrig får se dem för att de jobbar så mycket och bidrar. Medan de som lever på bidrag för en lättingtillvaro där de ligger på soffan, rullar tummarna och blir allt fetare, under tiden pengarna bara strömmar till från alla bidrag man håvar in.
Detta är en gammal tankefigur från den politiska högern. Man har historiskt delat upp människor i de närande och de tärande. Det är ett ständigt återkommande ”vi mot dem”. Den gamla socialdemokratin med sina skötsamhetsideal hakade på denna retorik men la till ett led: ”Gör din plikt – kräv din rätt!”.
Vad ska hända med de som inte kan?
Mycket forskning pekar på att människor vill arbeta, och mår bra av att arbeta. Man vill bidra, klara sig själv, sköta sig själv. Så långt är det inga större problem. Man vill ”göra rätt för sig”. Lite mer komplicerat blir det när man uttalar sig mindre svepande. Vad ska hända med de som inte kan arbeta? Som inte kan göra ”rätt för sig”? Vad ska hända med de som inte får arbeta? Som inte får ”göra rätt för sig” trots att de inget hellre vill? Vilken sorts liv ska de leva? Ska de skämmas över att de ”inte gör rätt för sig”? Ska de jagas, bestraffas och leva i svår fattigdom? Ska klyftorna i samhället mellan de som har och de inte har öka? Ja, det verkar så.
Tidöregimen sprider myter
Tidöregimen driver linjen att de som inte ”gör rätt för sig” lever alldeles för gott på bidrag och saluför ”46 000-kronorimånadenibidrag”- myten för att hamra in linjen i ”de närandes” huvuden om ”de tärandes” goda liv. Man driver linjen att det ”alltid ska löna sig att arbeta framför att gå på bidrag” (som om det inte alltid gör det) och för fram en reform om ”bidragstak” vilket bygger in att bidragen som betalas ut är alldeles för höga och behöver sänkas. För att säkra upp argumentationen ytterligare lägger också Tidöregimen in det etniska kortet. Man sprider bilden av att det bara är invandrare som går på bidrag och att alla dessa reformer egentligen bara handlar om att sätta åt dem. Och så får man med sig flera röster, inte sällan från personer i social utsatthet som inte ”gör rätt för sig”, på dessa reformer som innebär försämringar i det egna livet. För reformerna gäller ju inte bara ”de där andra”, utan alla.
Få på bidrag lever ett gott liv
I mitt arbete på Equal har jag genom åren stött på tusentals människor som levt på bidrag eller ersättningar. Av olika anledningar har de inte kunnat ”göra rätt för sig”, antingen under perioder eller för lång tid. Inte en enda av dessa personer har levt ett gott liv, ett liv de trivts med, har kunnat unna sig något. Ingen har haft en sommarstuga, har kunnat resa bort på semester på sommaren, gått på restaurang, köpt nya möbler, haft en bil eller båt, allt det där de rättskaffens medborgarna som kan arbeta har råd med. I stället är de stressade, sjuka, pressade, jagade, synade i sömmarna av myndigheter, och får vända på varje liten jävla slant för att få ihop det månad för månad. Deras ständiga oro över ekonomin gör dem sjukare, får dem att må ännu sämre, gör att de inte kan hämta ut mediciner, äta ordentligt, sova ordentligt, vila, skapa hållbara relationer. Det är ett liv så långt från det goda lättingliv Tidöregimen målar upp som tänkas kan. Ändå är den rådande politiken att deras livsvillkor ska försämras ytterligare.
Överhetssamhället är tillbaka
I dagens samhällsklimat ska man göra sin plikt. Det är inte populärt att kräva sin rätt. Då ses man som konfliktbenägen bråkmakare. Långsamt håller rättigheterna på att monteras ner, antingen direkt, eller i praktiken, en efter en, och ersättas med krav och skyldigheter. Ett nytt överhetssamhälle har växt fram där de därnere ska hållas nere, tryckas tillbaka, buga, bocka och leverera. Överheten ska belönas för att de är överhet. Precis som på den ”gamla goda tidön”.
Sverige behöver ett bidragsgolv
Sverige behöver inte ett bidragstak. Vi behöver ett bidragsgolv. Ett samhälle där människor som inte kan arbeta inte tvingas leva i fattigdom. Där ersättningar inte är så låga att de skapar sjukdom, isolering och hopplöshet. Där trygghetssystemen fungerar som de var tänkta: som skyddsnät, inte som kontrollorgan.
Ett bidragsgolv skulle innebära att människor kan leva — inte bara överleva. Att de kan återhämta sig, delta i samhället och bygga upp sina liv. Att vi behandlar dem som medborgare, inte som misstänkta. Det är inte radikalt. Det är rimligt. Och det är nödvändigt.
Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
