Den som har tillgång till SVT-play kan skatta sig lycklig. Nu sänds nämligen Min fantastiska väninna. Det är den filmade första boken av fyra i Elena Ferrantes epos över Elenas och Lilas uppväxt i efterkrigstidens Neapel och deras komplicerade vänskap över sex decennier.
Vad kan två kvinnors liv i Neapel berätta för oss i det färska 20-talets Stockholm? Åtskilligt vill jag påstå.
Som i alla tider och på alla platser finns här våldet, förtrycket, intrigerna, skvallret och den ständigt livshotande fattigdomen där ingen vill hamna och gör allt för att undvika. Det är Camorran – maffian – som styr i kvarteret. De italienska fascisterna finns kvar och rör sig i skuggorna som onda troll. En ny tid är samtidigt på väg att bryta in. Kanske finns det en väg ut ur kvarteret.
Förväntningarna på Elena och Lila är små. De lever i fattiga familjer och förväntas ta hand om sina syskon och hjälpa till i hemmet. De ska hålla på sig och gifta sig unga med någon ung man från kvarteret. Men så finns skolan där – studierna som klassresa bort från smutsiga gator och ödesbunden fattigdom.
Mer än något annat är Min fantastiska väninna en berättelse om klass och kön – om hur Elena och Lila på olika sätt kämpar för sin ställning här i världen. Till slut är det en som stannar – en som går. Många faller i den Napolitanska natten.
Ferrante berättar ärligt om kvarterets invånare. De är varken änglar eller demoner. De är sammansatta precis som människor är i det riktiga livet. I det vackra finns också det fula. I det goda finns lite av det onda. Och tvärtom. Det bränner till och blir på riktigt. Lilas storebror Rino som tidigt sett sin systers begåvning och som modigt står upp för henne faller till slut och blir den lokala maffiakungens springsjas. Vänskapen mellan Elena och Lila präglas också av avund, konkurrens och småskurenhet.
När jag var som mest inne i läsningen tyckte jag mig se Elena och Lila överallt. Där: två småtjejer på väg till skolan. Där: två unga kvinnor på pendeltåget. Där: två medelålders kvinnor på ett café. Blickar av samförstånd mellan dem som säger: ” Jag ser dig, du ser mig”. Jag fantiserar och försöker sätta mig in i vilka omständigheter andra människor – ett annat kön – lever under.
”Inte visste jag att jag hade två systrar i Neapel”, skrev Göran Greider i en jublande recension.
Den som faller i dagens Stockholm, tycks falla bottenlöst. Socialtjänsten kanske inte tar emot i fallet längre. De sociala nätverken är uttunnade, ensamhet och psykisk ohälsa breder ut sig. Ojämlikheten gör att de som har stålsätter sig med en attityd av social arrogans – de föraktar dem som inget har, men räds samtidigt att själva falla. Motgiftet mot detta kan bara bestå i att en annan moral – en jämlikhetsmoral – får fäste mellan människor igen. Den du sett och förstår kan du inte svika. Du måste hjälpa.
Kanske är det så Ferrantes myllrande berättelse kan få konkret betydelse för hur vi formar dagens värld, dagens Stockholm. Vi övar oss i förmågan att sätta oss in i den andres situation. Vi övar oss i solidaritet och empati.
”Inte visste jag att jag hade två systrar i Neapel”, skrev Göran Greider i en jublande recension. Det är bara att instämma. Som man har jag lärt mig mer om systerskap och klass av Ferrante än av aldrig så många smarta feministiska akademiska analyser. Jag känner av hela mitt hjärta att jag vill dela syskonskap med systrar som Elena och Lila. Jag vill inte stå utanför denna krets av solidaritet.
Har vi inte varandra, då har vi ingenting. Detta är den sanning som Elena Ferrante skriver fram i sin berättelse om de fantastiska väninnorna från Neapel.
Skribent: Göran Lidbrink
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
Fler recensioner…
