Trodde ju ärligt talat att läkaren brydde sig

Flytten hit till min lilla ort på landsbygden var ju i ett annat tidigare problematiskt skede. I en tacksamhet att det blev möjligt men som också jag då helt ovetandes inte visste vad det innebar. Såg det då som en kortvarig nödlösning tills saker och ting skulle ordna upp sig.

Men ack vad jag bedrog mig.
Isolering.
Långtidsarbetslös.

Under en lång tid har jag haft så många frågor. I ett försök att få förståelse till vad jag anser kan vara en lösning, så uteblir de svaren som jag eftersöker. Har kontakt med sedan en tid tillbaka med en läkare på min vårdcentral. Både med behandling av uppkomna sjukdomar, men också på senare tid min psykiska hälsa.

Man nickar instämmande och förstår att många svårigheter orsakar problem för mig. Det är dock ingen som kan ge ge något konkret svar mer än att konstatera att jag har svårigheter.

Fann häromdagen gamla anteckningar på 1177 som jag inte läst tidigare. Med information om mig, skriven av läkaren med både ovidkommande och helt-uppåt-väggarna-diagnoser.

Blev så besviken när jag läste vad som stod där. Först blev jag så arg och fattade ingenting. Sedan grät jag när jag insåg vad det innebar.
”Det där har jag aldrig sagt!”
Har ringt den ansvariga läkaren och en del har tagits bort. Läkaren bad om ursäkt för sina missuppfattningar.

Den underliggande tonläget i dennes bedömning om mig finns ändå kvar. Öppet för andra behöriga inom sjukvården att ta del av och skapa sig en uppfattning om mig. Även om det är borttaget nu så vågar jag nu inte lita på vad för bedömning läkaren gör. Och framförallt inte tar sig rätten att kontrollera att det över huvud taget stämmer.

Trodde ju ärligt talat att läkaren brydde sig. I ett förtroende att våga berätta om vad man gått igenom och hur det fortfarande påverkar mig. Både med äldre och just nu pågående händelser runt omkring mig.
Men ack vad jag bedrog mig.

Jag faller.
Fortare och fortare.
Har varit här förut och vet.
Det jag berättat för min läkare har varit i ett förtroende som jag önskade skulle ge mig det stöd jag behöver.
Nu inser jag vad allt beror på.
Tid.
Att på djupet ta sig tid att lyssna när jag vet att det man måste befatta sig med går också att åtgärda. Allt beror ju på de konsekvenser man måste förhålla sig till i avsaknad på att det inte blir åtgärdat. Istället skriver läkaren en anteckning med en efterhandskonstruktion som inte stämmer överens ett dugg om vad jag faktisk har sagt.

Istället vänds det hela emot mig att det är jag själv som orsakar det. Man tar det för givet att jag endast inbillar mig att saker är så som jag upplever dem. Det har inneburit att jag nu stället är tyst i en rädsla att bli missuppfattad. Vilket får mig att må ännu sämre.

Skit i att lyssna då!
Låt bli att förstå mig!
Så länge man inte tar sig tid att förstå vad jag måste förhålla mig till kommer det heller inte bli taget på allvar.
Enligt läkaren går det att få medicin för ett bättre mående. För att det enligt denne skulle ge mig bättre fokus.
Ja så till vida att det skulle ändå innebära att mina problem kvarstår. Om sedan konsekvensen istället blir att jag befinner mig i ett underbart lyckorus och inte längre uppfattar att jag har problem.
Avtrubbad.

Läkarens roll skulle istället bli att ha lyckats med att slippa lyssna på mig och ta itu med ytterligare en problematisk besvärlig patient.
”Hur mår du nu?”
”Ah, jag mår jättebra!”
”Så bra!”
Nej glöm det! Tänker inte dämpa mitt psykiska mående med substanser som inte leder någonstans. Mitt bekräftelsebehov om svar på mina problem får jag nog söka på annat håll. Om inte annat kommer det vara desto trevligare att hädanefter läsa mina anteckningar på 1177. Hellre att det då är tomt på innehåll om mitt psykiska mående där, än att det står osanningar skrivna i en efterhandskonstruktion. Det om något kommer kanske kan att få mig må lite bättre, även om mina problem förblir olösta.

Skribent Nettan, långtidsarbetslös med funktionshinder
070-797 20 29
info@equalsthlm.se