Det gick nästan tio år innan allting rasade.
Den värld jag byggt upp att gömma mej i.
Den brast men jag blev inte fri.
Det blev bara problem och bråk omkring mej.
Jag enkelt komplicerade tjej.
Så jag drog mej undan mer.
Men ju mindre jag gjorde mej desto större blev jag.
Det var försent för allt.
Jag hade glömt.
Vem jag gömt.
Jag kunde inte förmedla mej.
Kunde inte tala.
Så jag låstes in och misstänktes vara sinnesslö.
Jag ville bara dö.
Min första medicin var Rohypnol vid behov.
Mitt behov blev stort.
Det gick fort.
Och jag blev beroende.
Beroende av den vanvård som pågick.
Som en liten hund sprang jag efter dessa godsaker.
Jag sprang.
Långt ifrån vett och sans.
Som i trans.
Jag skar sönder mina armar och ben.
Jag tröck in synålar djupt i min kropp.
De skulle laga mitt blodomlopp….
Brände mitt skinn.
Drog snaran hårt runt min hals.
Slog huvudet i väggen tills huden brast.
Skadade mej så fort jag såg något vasst.
Tvång?
Kanske var det så en gång ….
Jag brottades ner på golvet inför allas ögon när de drog ner min byxa och gav mej en spruta.
Sen minns jag inget mer.
Jag minns bara hur utsatt jag var straxt innan.
Paniken.
Sen försvann jag.
Kom tillbaka först nästa dag.
Nästan.
Tabletter.
Hur mycket tabletter finns det i världen ?
I vanvården ….
Gick skakig och ryckig omkring.
Törstig.
Yr.
Orkade inte vara vaken långa stunder.
Sov.
Sömnen räddade mej nog många gånger.
Att få komma ifrån allting för ett tag.
Komma ifrån låsta dörrar.
Larmsignaler.
Rasslande nycklar.
Bara bort.
Tabletter vid behov.
Det räckte inte.
Alkohol fungerade.
Droger fungerade.
Blandningen var komplett.
Det var mitt enda sätt.
Att utså behandlingen.
Den mentala förvandlingen.
Jag skälldes på.
Låstes in.
Frystes ut.
Det tog aldrig slut.
På hatet som haglade.
Över mej.
Jag enkelt komplicerade tjej.
Jag var en besvikelse.
Man skämdes och dömde mej.
Jag stod öppet gömd.
Ingen såg.
Ingen ville se.
Resultatet.
Vanvårdat beroende.
Jag flyttades från boende till boende.
Inget förtroende.
Det förekom övergrepp.
Psykiska fysiska övergrepp.
Jag var stark.
De som var svaga försvann.
Kanske var det egentligen smart.
Att sluta.
Sluta kämpa för livet jag inte ville leva.
Ändå slogs jag.
Jag är tacksam för det idag.
Som en liten soldat följde jag reglerna.
Ibland avvek jag.
Men bäst var att infinna sej i ledet.
Lida.
Bara marschera fram som ett offerlamm.
Ingen aning om destination.
Men ingen känsla för att jag gick rätt.
Jag gick i ett behandlingssätt.
Tabletter.
Kemisk lobotomering.
Det blev bekvämt.
Praktiskt.
Enkelt sätt att bara vara.
Levande död.
Jag gav upp.
Länge lät jag mej vanvårdas under beroende.
De vaktade mej.
Tvingade mej.
Jag enkelt komplicerade tjej.
Livegen.
I blåa byxor och ett vitt linne blev jag en i raden.
I raden av oss utslagna.
Vi som ingen räknade med.
Vi som levde bredvid.
Tänk dej en liten värld av sårbara själar bredvid den värld du tror är hela sanningen.
Hus av låsta dörrar och okrossbara glas.
Vakter.
Tabletter.
Iskalla nätter.
Där vårdas själar….
Där stillas ångest och lindras smärtor.
Där dör livslusten till slut.
Där tabletterna är det enda sättet att stå ut.
Skribent Ylva Kristina Larsson
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
Mer att läsa av Ylva…
Den svenska ”moderna” psykiatrin – en tolkningsfråga
Mental romans
Tack vården!
