Den 1 juli införs aktiveringskrav för människor som går på ekonomiskt bistånd. Samma historia upprepar sig som så många gånger förr.

Nu står vi inför aktivitetskravet – regeringens senaste bidrag till den eviga berättelsen om att ”alla ska göra rätt för sig” och att ”barn ska få se sina föräldrar gå till jobbet på morgonen”. Den sista frasen har upprepats av minst fyra ministrar, som om det vore någon sorts universell sanning att barn blir lyckliga av att se mamma rusa ut genom dörren 06.15 medan de själva fortfarande sover. Men låt oss ta ett steg tillbaka. Det här har vi sett förut. Många gånger.

1920–30‑talen: AK‑jobben – när staten tvingade arbetslösa att gräva gropar

Under mellankrigstiden införde Sverige AK‑jobben (Arbetslöshetskommissionens nödhjälpsarbeten). De var:

• lågavlönade
• meningslösa
• förnedrande
• utformade för att avskräcka människor från att söka hjälp

Det finns dokumenterade exempel på att arbetslösa sattes att utföra helt meningslösa uppgifter, som att:

• flytta sten från en hög till en annan
• gräva diken som inte behövdes
• rensa mark som ingen skulle använda

Det var en del av den ideologiska idén att ”arbete i sig” var viktigt – inte resultatet. AK-jobben var en frukt av moralpolitik, inte arbetsmarknadspolitik. Man skulle ”göra rätt för sig”. Man skulle inte ”vänja sig vid bidrag”. Resultatet?

• människor svalt
• bröt ihop
• människor förlorade bostäder
• människor dog

Det var ett system som byggde på idén att fattigdom är ett karaktärsfel. Känns det igen?

1980–90‑talen: ALU, API, beredskapsjobb – sysselsättning utan sysselsättning

När den ekonomiska krisen slog till på 90‑talet återuppstod AK‑jobben i ny kostym:

• ALU
• API
• Beredskapsjobb
• Kommunala sysselsättningsprojekt

De kallades ”aktivering”. De skulle ”motivera”. De skulle ”öka arbetsförmågan”. API stod för Arbetsplatsintroduktion. ALU stod för arbetslivsutveckling. Båda insatserna var tänkta att:

• ge arbetslösa ”praktik” på en arbetsplats
• fungera som en inkörsport till riktiga jobb
• ge arbetsgivare möjlighet att ”testa” personer utan kostnad

Men i praktiken var syftet att:

• hålla arbetslösa sysselsatta
• sänka arbetslöshetsstatistiken
• visa politisk handlingskraft

Det var en tidig version av dagens aktivitetskrav. I praktiken blev det:

• gratis arbetskraft för arbetsgivare
• ingen anställning efteråt
• rundgång mellan olika API‑ och ALU-platser
• sysselsättning utan sysselsättning

inom några år avskaffades API och ALU, skälen var samma som till slut fällde AK-jobben

Nämligen: Det fanns inga riktiga jobb att gå vidare till eftersom dessa inte fanns att få. Arbetsgivare använde det som gratis arbetskraft. Deltagarna fastnade i rundgång mellan API – ALU – praktik-socialbidrag, och så började det om…

Riksrevisionen och forskningen var tydliga: API och ALU hade nära noll effekt på övergång till arbete utan fungerade som en rundgång som kostade miljarder

2000–2010‑talen: Fas 3 – jobbfabrikerna som blev symbolen för cynism

Fas 3 var kulmen på allt detta. En arbetsmarknadsåtgärd som:

• låste in människor i meningslösa aktiviteter
• gav privata aktörer betalt för att ”ta emot” dem
• saknade krav på resultat
• saknade krav på kvalitet
• saknade respekt för människors värdighet

Det var en modern version av AK‑jobben: du ska arbeta för att bevisa att du är värdig att få leva. Fas 3 avskaffades efter massiv kritik. Men idéerna bakom den dog aldrig.

2026: Aktivitetskravet – Fas 3 i kommunal tappning

Nu är vi här igen. Kommunerna, som inte alltid prioriterar att följa olika lagar som åläggs dem, har gått all in på denna nya lag; här ska aktiveras minsann. Men Stockholms stads egen presentation om hur det hela ska gå till visar att:

• aktiviteterna är inte färdiga
• processerna är inte klara
• bedömningarna är otydliga
• kommunen ska uppfinna fyra helt nya verksamhetsområden
• allt ska ske på heltid
• socialtjänsten ska bedöma arbetsförmåga utan medicinsk kompetens

Det är en reform som är:

• ofärdig
• otydlig
• ogenomtänkt
• och juridiskt riskabel

Och den ska börja gälla om fyra månader. (Kommunen är försenad)  Det är svårt att inte tänka på Fas 3:s jobbfabriker. Eller AK‑jobben. Eller ALU. Eller API.

Det stora problemet: Aktivitetskravet riktas mot sjuka

Det mest anmärkningsvärda är att aktivitetskravet gäller även svårt sjuka personer som:

• saknar SGI
• inte får sjukpenning
• inte får sjukersättning
• inte får vård
• inte får intyg
• inte klarar gruppaktiviteter
• inte klarar pendling
• inte klarar nya kontakter

Det är människor som fallit mellan stolarna i Försäkringskassan och vården – och som nu ska pressas in i aktiviteter de inte klarar. Det är inte bara orimligt. Det är, oförenligt med socialtjänstlagens grundprinciper:

• proportionalitet
• individuell prövning
• skälig levnadsnivå
• att insatser inte får försämra hälsan

Men det är uppenbarligen förenligt med regeringens moralpolitik.

”Barn ska få se sina föräldrar gå till jobbet” – en talepunkt utan verklighetskontakt

När ministrar upprepar att barn ska ”se sina föräldrar gå till jobbet på morgonen” är det inte ett argument. Det är en berättelse. En berättelse som säger:

• arbete är dygd
• fattigdom är ett moraliskt misslyckande
• arbetslöshet är självförvållad
• sjuka människor behöver ”aktiveras”

Det är en berättelse som gör det lättare att införa aktivitetskrav som drabbar de mest utsatta.

Men den har inget med barns bästa att göra. Barn mår inte bättre av att deras föräldrar tvingas in i meningslösa aktiviteter. Barn mår bättre av att deras föräldrar inte går sönder, inte hunsas med .

Slutsats: Aktivitetskravet är inte nytt – det är gammalt, farligt och historielöst

Aktivitetskravet är inte en arbetsmarknadsreform. Det är en moralpolitisk markering. Det är AK‑jobben i ny kostym. Det är ALU i ny förpackning. Det är Fas 3 med kommunal logga. Och precis som då kommer det att:

• kosta mer än det smakar
• sakna effekt
• skapa rundgång
• försämra hälsan hos sjuka
• öka fattigdomen
• öka rättsosäkerheten

Det enda som är nytt är att regeringen nu säger det rakt ut: ”Det ska bli omöjligt att göra ingenting och få bidrag.”
Men det är inte ”ingenting” att vara sjuk. Det är inte ”ingenting” att leva i fattigdom. Det är inte ”ingenting” att försöka överleva ett system som inte vill se dig. Det är dags att säga det högt: Aktivitetskravet är inte arbetslinje. Det är historielöshet. Och det är omoral.

Information om reformen: Aktivitetskrav i försörjningsstödet

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029