Ska personer som begår brott under psykisk störning dömas för handlingar de inte rår över?

Kan en person som är så sjuk att hen inte vet vad den gör, ändå hållas ansvarig för sina handlingar? Frågan aktualiserades för nån månad sedan när en person frikändes helt av Högsta domstolen för grov misshandel av sin mor. Den sätter också fingret på Sveriges unika behandling av personer som begår brott under psykisk störning. Men är Sverige så olika andra länder egentligen? Dennis Aberos reder ut begreppen.

Nyligen friades en man i Högsta domstolen för grov misshandel av sin mor på grund av att han hade haft för lågt medvetande vid gärningstillfället. Det rörde sig om en i övrigt välfungerande man som drabbades av en omfattande psykos. Han hade därtill inte försatt sig i psykosen genom ett rus av alkohol eller droger. Därför uppfylldes inte medvetandekravet som ingår i begreppet uppsåt som krävs för ett brott. Högsta domstolen bedömde att det var en övergående psykos och han var åter fullt frisk och hade därför inget behov av vård. I domen skriver de att detta gäller endast för en liten andel av alla som döms till lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV).

Många tvångsvårdar personer som begått brott under allvarlig psykisk störning

Detta har fått bland andra Oisín Cantwell, skribent på Aftonbladet, att kräva att riksdagen gör om lagstiftningen för att psykiskt sjuka lagöverträdare inte ska hållas ansvariga för brott. Detta krav är dock en förenkling av ett komplext problem. Och även om Sverige är nästan unikt i att döma personer som inte är tillräkneliga innebär det inte att de förblir fria i andra länder. De flesta andra länder tvångsvårdar personer som har begått brott och som utgör en fara för samhället, även om de inte döms för brottet i domstol.

Sexmånadersprövningar fungerar inte för att garantera rättssäkerheten

Det är inte tillåtet att tvångsvårda psykiskt friska personer i psykiatrin. För att detta inte ska ske prövas den rättspsykiatriska vården var sjätte månad i förvaltningsdomstol. Behandlande läkare förklarar för domstolen varför hen vill att vården ska fortsätta. Domstolen, som har en egen förtroendeläkare, gör sedan sin bedömning av ansökan. Nuvarande lag – LRV – kritiseras ibland för att förvaltningsdomstolarna förlänger vården var sjätte månad i en särskild utskrivningsprövning som är närmast slentrianmässig. Det vill säga att domstolen dömer utan att någon jämbördig förhandling sker. En förhandling där läkare anger skäl som svårligen och sällan ifrågasätts av patienten och dennes offentliga biträde. Sverige har haft två stora utredningar under på 2000-talet om påföljden för psykiskt sjuka. Förslaget som lades i psykiatrilagsutredningen var att personer med psykisk sjukdom skulle dömas till fängelse och som fortfarande bedömdes utgöra en fara efter avtjänat sitt straff skulle vara föremål för ”särskilda skyddsåtgärder”. Dessa skulle innebära att personerna skulle kvarhållas i fängelse även efter att de avtjänat sitt straff om de fortfarande utgjorde en fara. Det skulle fortfarande vara förvaltningsdomstolarna som prövade ifall de särskilda skyddsåtgärderna var förenliga med lagen.

Låt sexmånadersprövningarna kosta mer

Den nya domen i Högsta domstolen är väl avvägd. Men den kommer endast att gälla en liten andel av alla som riskerar att dömas till LRV. Frågan är vad som ska hända alla andra? Hur ska deras rättigheter förbättras? Vi kan nog utgå från att LRV kommer att bli kvar under överskådlig tid. En viktig åtgärd vore att förbättra de offentliga biträdenas möjlighet till att göra ett ordentligt arbete i sexmånadersförhandlingarna. Under lång tid har biträdena endast fått ersättning för ca 1 ½ timmes arbete. Det räcker inte för att sätta sig in i läkarens yttrande och prata med patienten. Förhandlingen avgör huruvida vården ska pågå i ytterligare 6 månader. Om man jämför med hur mycket tid som advokater får ersättning för vid mål där 6 månaders fängelse står på spel ser man hur lite 1 ½ timme faktiskt är. Många jurister åtar sig inte LRV-mål just för att de inte hinner göra ett gott arbete för klienten.

Det är två frågor – val av påföljd och att stärka rättssäkerheten för dömda – men som ändå är nära besläktade. De är båda komplicerade men som de står idag är de inte tillfredsställande. Jag kan i alla fall hålla med Oisín Cantwell om att det krävs en ny översyn av lagstiftaren.

Skribent: Dennis Aberos
info[@]equalsthlm.se
070-7972029