På avd 102 på Ulleråker där tickar tiden på, korridoren är tom, någon är astronaut, kanske, nåväl, tiden går, eller?
Tiden tickar på
men den har stannat upp ändå.
I samma sjukhuskläder
går jag runt i alla väder.
Fast instängd på en sal
med låsta dörrar finns inget val.
Jag ser solen stråla in genom en ruta av plast här vandrar jag med ångest från min tunga last
Jag möter sällan nån i korridoren
alla andra har stängt in sej för att slicka såren.
Till synes tyst och stilla lugn miljö
men i rummen ligger själar som vill dö.
Om natten hör jag människor som ligger där och gråter som ältar om och om igen istället för förlåter.
Fast i det gamla groll som gått
bland människor som har förrått.
Gråter de idag
istället för att se nån morgondag.
Jag hör förvirrat prat
från någon som tror han är en astronaut.
Hör höga skrik
som borde väcka lik.
Men ingen reser sej ur graven
jag önskar att jag kunde hjälpa dem på traven.
Tillbaka till det liv som finns
det liv som ingen längre minns.
Bakom låsta dörrar finns föga hopp
om att någonsin få själen tillbaka till sin kropp.
Styrka eller kraft att kunna gå
de känner ingen mening där ändå.
Jag sörjer mina rumskamrater som kommit för att stanna om kunde jag så skulle jag den ångesten förbanna.
Själv packar jag min väska för att lämna lasarettet än en gång till alla mina själsfrändet jag ägnar denna sång. #ptsd
#bipolär #ångest #tvångsvård #psykiatrisvdelning #brukare och #vänner #ulleråker #bullret!
Skribent: Ylva Larsson
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
