Efter de stora snöfallen i början på januari ligger mycket snö fortfarande kvar på kommunernas vägar, trottoarer och cykelbanor efter en månad. För mig som cyklat i länet i 30-35 år är skillnaden stor mellan då och nu. Förr kunde man räkna med att den så kallade snösvängen i ett första skede röjde vägarna och trottoarerna så att de blev framkomliga och sedan började transportera bort snön och modden. Nu plogar man nödtorftigt körbanor, ibland trottoarer och cykelbanor men man tar aldrig bort snön. Man låter den ligga kvar och hoppas på blidväder, att snön ska försvinna av sig själv, att framkomlighetsproblemen ska smälta bort. Att människor halkar och bryter sig, att människor med rollator inte vågar sig ut, att människor i rullstolar inte kan gå ut är inget att bry sig om. Deras tillvaro syns ju inte i några budgetar. Möjligtvis kan det uppstå någon diskussion om att någon enstaka entreprenör inte gjort sitt och så skäller man på den från makthavarnas sida och får det att se ut som att man gör något, men det är ju inte det som är problemet. Problemet är att vi har utvecklat ett köp- och säljsamhälle där pengarna styr. Där den entreprenör som lägger lägst anbud vinner anbudet oavsett om denna har förutsättningarna för att lösa uppgiften. På det sättet kan skatterna hållas nere och så kan man ju alltid hoppas att det inte snöar något just det här året.
Om det stannade vid snöröjning skulle det vara en sak men dessvärre genomsyrar ekonomismens köp- och säljtänkande hela samhället. Ett exempel är socialtjänsten. Det är allmän kunskap att Sverige är ett av de länder i den utvecklade världen där skillnaderna mellan fattiga och rika växer allra snabbast, antalet miljardärer är rekordstort – antalet fattiga människor likaså.
Eftersom vi lever i den bästa av alla välfärdsstater, som vi får oss itutat var fjärde år, får vi lära oss att i Sverige finns inga fattiga, bara lata, och de som ändå finns, tar socialtjänsten hand om så att ingen far illa. Så kanske det var en gång i tiden men så är det inte nu.
Likt snöröjningen skrapar socialtjänsten bara bort det värsta för framkomlighetens skull. Man låter inte människor svälta ihjäl, det skulle inte vara bra för Sverigebilden, men man håller människor på gränsen, med minimala villkorade insatser, villkor som hela skärps. Man inrättar system som gör det svårt att få hjälp och lätt att bli av med den. Man strävar efter att fattiglapparna ska försvinna av sig själva, smälta bort som snö, till ingen kostnad alls.
Systemet har varit lyckat sett ur makthavarnas perspektiv. Andelen fattiga personer i Sverige har enligt Statistiska Centralbyrån ökat från 360 000 personer 2021 till 700 000 personer 2024. Under samma period har antalet människor om någon gång under ett år fått ekonomiskt bistånd minskat från 93 000 personer 2021 till 71 000 personer 2024. Denna minskning har inträffat under en period med stora kostnadsökningar i samhället på i princip allt. Minskningen kan bara förklaras med det systematiska arbete som bedrivs av kommunernas socialtjänster och som går ut på att hålla människor ifrån sig.
Varje år hoppas gatukontoren i kommunerna att det inte ska snöa. Varje år hoppas socialtjänsterna i kommunerna att personer ska hålla sig borta från dem och klara sig själva.
Men det snöar nästan varje år och varje år skadas människor i halk- och fallolyckor på grund av dålig eller obefintlig snöröjning. Det är ren vinst för gatukontoren att inte göra det de ska på ett bra sätt. Någon annan får betala vården av de som faller. Inte minst personerna själva.
Varje år kommer ett antal människor att tvingas söka soc och soc kommer göra sitt bästa för att de inte ska få några insatser alls, eller så få som möjligt. Människor som inte har några pengar och inte vet hur de ska klara sig och sin vardag börjar ofta bedöva sig, ibland prostituera sig, ibland begå brott att få ihop en dräglig tillvaro. Det är ren vinst för socialtjänstens chefer med budgetansvar för det är ju inte deras budget som drabbas. Någon annan får betala. I hög grad människor själva och deras anhöriga, i viss grad andra människor i samhället som drabbas av brott.
Vi lever i ett samhälle som till följd av en medvetet förd politik vittrar sönder. Tilliten mellan människor, och till samhället minskar. Hoppet om ett bättre liv försvinner hos de längst ner. Regeringen svarar på detta med att öka kraven på dem och förtala dem med snicksnack om att man lever gott på bidrag. Det är alldeles uppenbart att alla inte ska med i dagens Sverige utan att fattiglapparna ska jagas, lämnas därhän och helst, liksom smältande snö, försvinna av sig själva. Det är dags för politiskt töväder.
Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029