Min livskamrat flyttade till Sverige för fjorton år sedan, vi hade stött samman fyra år tidigare när jag var på rymmen från mig själv och den svenska rättvisan. Jag var en vilsen främling i hennes land men hon gav mig mat utan att ställa några frågor eller krav, det var inget underligt för henne, det fungerar så i Buddhistiska länder. Hon är en produkt av en äldre och mer utvecklad kultur. 

Hon hade modet att flytta niohundra mil från sina rötter och sin familj. Hon förundrades och fascinerades över vårt sätt att agera och resonera. Mycket kändes underligt och ologiskt men hon är flexibel och tog seden dit hon kom. Hon lärde sig svenska på SFI trots en usel metodik och oinspirerade lärare som samtliga hade passerat pensionsåldern med råge. Efter ett obetalt år på SFI så började hon arbeta och det gör hon fortfarande. Hon arbetar som lokalvårdare på ett lyxigt hotell. Hon klagar inte trots en dålig lön och obekväma arbetstider, hon tar det onda med det goda, via sitt slit så kan hon hjälpa sin dotter ekonomiskt. Det överväger hemlängtan och ett tungt ansträngande arbete.

Jag är pensionär men jag arbetar inte på SFI, jag anser att yngre motiverade och kreativa personer är bättre lämpade för sådana viktiga uppgifter, jag vill inte vara en bromskloss, jag vill inte stå i vägen.

Däremot så skjutsar jag min hustru till hennes arbete varje tidig morgon, det är mitt sätt att bidra, att visa uppskattning och att vara lojal.

Söndagen den nittonde juli körde vi genom ett sovande Båstad som ännu inte hade vaknat upp efter lördagens drogexcesser. Under några få veckor går det nämligen hett till i den tillfälliga kokain- och tennismetropolen, vilket vissa ser som något spännande och exotiskt, eftersom de känner sig hedrade av att den stora världen bemödar sig att gästa bondhålan.

Det finns även de som anser att stekarna våldtar vår lilla idyll men de personerna ses som bakåtsträvande samhällselement och de saknar självklart allt politiskt inflytande. Det våldtas visserligen även en och annan ung flicka under festligheterna men de styrande blundar för avigsidorna och fokuserar på arbetstillfällen och skatteinkomster.

I utkanten av tätorten blev vi invinkade av polis, jag fick blåsa i deras ballong och de konstaterade att jag inte var påverkad. Så långt ansåg jag åtgärden som adekvat och logisk, men då riktade de sitt intresse mot min hustru. De påstod att de numera hade en skyldighet att kontrollera om personer som de kom i kontakt med hade rätt att vistas i landet. Min fru blev rädd samtidigt som hon kände sig förnedrad och kränkt. Hon lämnade över sin legitimation där det tydligt framgår att hon har ett permanent uppehållstillstånd, men de ville ändå kolla med sambandscentralen. De kom tillbaka med besvikna miner och ett lakoniskt: ”Ni kan köra”. Processen tog ganska lång tid och under den tiden körde det förbi ett tiotal lyxbilar.

Jag utgår ifrån att vi räddade en och annan rattonykter miljonär under tiden som ordningsmakten ifrågasatte en städerskas rätt att vara här och göra sitt jobb. 

Dagen efter blev vi prejade av en polispatrull i en omålad bil varvid gårdagens charad fick en repris: Jag var nykter och hon hade all rätt i världen att vara i vårt fantastiska land, men inte fan fick någon ursäkt eller förklaring.

Det kanske var slumpen, det kanske handlade om att de hellre förnedrar en Skodagubbe och en städerska än några hippa tuffingar i Maserati. Det kanske handlar om att vi gradvis förflyttar oss mot ett allt mera fascistiskt samhälle?

Jag skäms över landet som jag föddes i, jag skäms över dess poliskår, jag skäms över den vardagsrasism som dominerar debatten, jag skäms över de hetsande politikerna och jag skäms över alla de som blandar ihop det totalitära övervakningssamhället med trygghet.

”Mig får de gärna kontrollera, jag har rent mjöl i påsen” brukar det heta, men tänk er för vänner, nu jagar de människor med utländsk härkomst men ingen vet vilka som de kommer att jaga i morgon?

Skribent Hans Johansson
info[@]equalsthlm.se
070-7972029