Hur ska man kunna gå vidare om det man föreslår ratas av arbetsförmedlingen? Är deras statistik viktigare än de idéer jag föreslår?
En vanlig arbetslös dag någonstans i Sverige.
Efter ett uppehåll på ett par månader har jag nu åter igen blivit inskriven i arbetsförmedlingens program med Stöd & Matchning. Det innebär också att jag får hjälp med en extern aktör som ska hjälpa mig ut i arbete.
Pandemin sätter naturligtvis fortfarande mycket på sparlåga. Praktikplatser som försvann och arbetsgivare har kanske inte samma förutsättningar som tidigare.
Nu hoppas man ju att detta ska lätta och att fler liksom jag får en ny möjlighet.
Fick idag ett samtal av den handläggare jag blivit tilldelad. Vi har haft kontakt under föregående perioder så mina idéer och förutsättningar är kända sen tidigare.
Då kommer jag till det som gör mig så ledsen. För varje positiva förslag jag kommer med, får jag inget gehör för. Mina tankar på hur jag själv kan påverka mina framtidsutsikter ratas.
På något sätt känner jag att de värderas som ouppnåeliga mål utan någon verklighetsförankring. Redan efter en stund in i samtalet sjönk min förhoppning. Samtalet förväntas ta ca 15-20 min. När jag har mer att berätta om, hör jag en underliggande ton av ”att vi måste avsluta nu…” Det sägs inte, men känslan av att jag uppfattas som besvärlig finns där ändå.
”Vi hörs om en vecka igen!”
Samtalet avslutas.
Men va sjutton vill de att jag ska göra?
Är det jag som ska utvecklas och finna mig värdig att bli lyssnad på?
Eller är det de som känner att om de önskningar jag framför är för ouppnåeliga för att de då förlorar den ekonomiska ersättningen från arbetsförmedlingen?
Är jag ansedd som en kassako för deras verksamhet och ju längre jag är i behov av deras hjälp desto bättre? Kommer de placera mig på en arbetsplats där deras tendens är att snarare ska visa på ett gott resultat? Förmodligen kan jag inte säga nej för då ryker min till trots lilla ersättning jag ändå har.
Ja vad fan är då vitsen?
Är jag bara en spelbricka i ett system där målet mer är en resultatsträvan och statistiska falska siffror?
”Ja! Arbetslösheten minskar!” Tjoho! Det går bra för Sverige nu! Check! 📈✅”
Som tidigare strukturellt hemlös har jag svårigheter att kunna flytta till annan ort.
När jag till slut fick en bostad var jag naturligtvis överlycklig.
Däremot fann jag att kommunen är liten och hur pass svårt det är att finna jobb här. Tacksam över ett hem innebär inte att jag känner mig hemma. Jag vill inte vara här!
Verksamheter inom turistnäringen här är stort under ca 4-5 månader. Sen bommar de igen, då deras utbud inte har kundunderlag under vinterhalvåret.
Under sommaren finner de stor efterfrågan på ungdomar då det väller in turister. Yngre som välkomnas då arbetsgivare finner dem raska och nyfikna och sugna på erfarenhet.
Jag är inte flyttbar. Det är som det är. Naturligtvis inser jag att det är mitt eget fel att jag befinner mig låst och får skylla mig själv.
Mitt värde och min tilltro på mig är nu noll.
Det känns som att sådana som jag ska inte få en andra chans, utan ska vara tyst och acceptera mitt öde.
Tro fan att arbetslösheten ökar, främst för äldre som trots allt vill ut i arbetslivet även om man har funktionshinder. Vad jag vill och vad jag kan är inte relevant.
En smygande ångest faller över mig. Mina förutsättningar minskar att kunna höja min inkomst för var dag som går. Är 61 år nu. Förbrukad och ansedd stå inför ättestupan. Om 4-5 år så kan jag ta pension, men vad blir det för pension?
Skribent: Nettan
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
Läs också…
