Hur ska jag definiera mig om jag hävdar att jag är osynlig? I den bemärkelsen att visst syns jag, fast frågan är, för vem?
Ser på mig själv i spegeln.
Är jag vacker?
Jo vars, du duger.
Lite skrynklig här och var.
Det döljer jag med lite smink.
Tror jag.
Har jag själv valt att vara osynlig?
Nej det är bara vad som förväntas.
Eller rättare sagt vad jag tror förväntas av mig.
För sett utifrån samhällets syn så ska det vara så.
Och i och med att jag här skriver som anonym så normaliserar jag osynligheten ytterligare.
Det må vara ett försvar på tidigare händelser där det innebär ännu mer osynlighet.
Flyttbar? Ja det bestämmer inte jag. Med min historik är jag förmodligen inte så.
Själv göra själv ha.
Arbetslöshet är individuellt där de ovetandes vill se det som en normal företeelse.
Ålder.
Utan att över huvud taget lyssna på de som finns där. Det börjar bli så pass normaliserat att det nu är osynligt i samhället.
Förbrukad.
Pandemin blev ännu mer att vara osynlig. Undvika socialt umgänge.
Nu var man ändå arbetslös dessförinnan så det var ingen som reagerade på att man satt inomhus.
Än mindre på att man var just arbetslös.
I takt med att tiden går blir jag än mer osäker på vad jag ska förhålla mig till.
Fortsätta söka jobb.
Ge upp.
Bli sjukpensionär.
Det är så överhängande varje månad att söka jobb. Som trots allt måste vara relevanta i fall nu någon skulle vara intresserad. För att gripa efter ett halmstrå av hopp så skapar jag här och nu:
En försäljningsannons:
”Köp begagnad tillgänglig arbetskraft. Vissa defekter med trasiga knän ingår. Just nu till nedsatt pris. Kan innebära kortvarig hållbarhetstid. Ingen garanti eller ångerrätt erhålles.”
Eller ska det sättas in bland annonserna under ”skänkes”?
Ja det känns så. Fast jag presenterar mig i rakt motsatt riktning. Tro sjutton att ingen ser några skäl att anställa mig.
Osynlig.
Är min osynlighet bara en bagatell?
Är det bara jag som ältar och gnäller?
Är det jag presenterar som att ha en egoistisk offerkofta?
Ska man konstatera att det är en obeveklig framtida modefluga? För alltid?
I min vetskap om att de orden jag här nu framför, blir endast att sätta fingret på hur det är.
Inget mer.
I en tystnad erkänner man för sig själv att det trots allt förmodligen är tidens och samhällets utveckling.
För att det helt enkelt framstår som att ju längre tiden går så normaliseras det.
Även om jag inte vill så får jag ge upp.
För innerst inne vet jag om allting och blundar för sanningen.
Den ligger ändå där i mitt inre och bara väntar på att ta över.
Det gör så ont att inse att mitt arbetsliv är slut här och nu. Det blir inget mer.
Så egentligen är jag bara synlig för mig själv i en spegel.
För alla andra ser endast en begagnad förbrukad tant.
Om ens det.
